Idag var jag i huset, första gången efter att auktionsfirman varit där och tömt ut allt som är säljbart.
Mitt liv. Mina minnen. Det finns ingen att dela dem med längre.
De enda vittnena var sakerna.
Mammas soffa. Bokskåpet. Hennes skrivbord. Kaffeporslinet som vi aldrig använde annat än till fint. Hennes hemvävda mattor.
Så för att inte tappa bort mina minnen - så har jag hållit krampaktigt kvar i sakerna.
Och nu är de borta. Och jag är lättare. Och tom.
så länge jag höll kvar i allt - så kanske, kanske skulle de komma tillbaka.
En magisk tanke.
Plötsligt förstår jag verkligen titeln på Joan Didions bok: Ett år av magiskt tänkande.
Precis så.
torsdag 18 april 2013
Vem kan vara lika stolt som en morfar?
Jag tittar på min son som åker i sin Bobbycar och "crashar". Mycket teatraliskt och dramatiskt.
Den underbaraste ungen i mammas värld.
Jag hör honom prata på som bara han kan. Denna morgon säger han själv, när vi går in för att väcka pappa som ska köra till föris: "Jag pratar mycket". Tänker att han hört oss och kanske förskolefröknarna säga det.
För honom är det inget märkvärdigt. Det är ju bara han. En pratkvarn. Det är bara vi vuxna som häpnas och förundras över hans språkliga förmåga.
Vi är så stolta över vår lille kille som är så fin med talet redan.
Ibland tänker jag att det låter hemskt skrytigt, kanske.
I andras öron.
Och det är det ju. Eller.... inte skrytigt men stolt.
Och jag tänker att mitt behov av att berätta allt han kan och allt han gör. Som jag tycker är så otroligt fantastiskt. Jag hör min make prata med sin mamma och sin pappa i telefonen. Hur de är nyfikna på N och vad han har för sig. Hur han utvecklas. Glädjen i deras röster när de hör om Ns små olika äventyr som J delger dem.
Den saknaden.
Hur jag ibland bara vill skrika rakt ut.
Att få ringa pappa och berätta om vad N gjort idag. Att få berätta för någon som tycker att N är lika speciell och underbar som jag tycker. Som älskar honom som man bara kan älska ett barnbarn.
Att få berätta när jag är frustrerad över Ns temperament och hur han testar mig och mina gränser mer än någon annans.
Allt sånt där.
Fy fan. Det gör mig arg. Varför får inte jag uppleva det? Att dela glädjen i sonen med mina föräldrar? Varför får inte jag berätta för pappa att N är lika duktig att gripa med tårna som pappa var?
Glädjen över sonen blandas på ett trist sätt med sorgen, bitterheten och ilskan över den usla, usla, timingen i livet. Och den fula avunden mot alla de som har den möjligheten som rycktes bort från mig.
Det är inte vackert. Sorgens mörkaste mörka.
Jag skulle så gärna vilja att N fick minnen av mina föräldrar.
Skulle så gärna vilja ha en naturlig, egen, förankring.
Vill få ringa till pappa och berätta att "idag sade N: "Det gick snabbt när du kom och hämtade mig" . Att han, lillkillen, kan uttrycka att han tyckt att dagen gick fort på förskolan idag.
Men det går inte. Jag får inte berätta för pappa. Får inte höra hans morfarsröst bli stolt.
Jag är nu rotlös.
Att han inte får ha en relation till sina morföräldrar.
Men... När jag säger det till maken säger han något, som jag just då glömt bort. N har faktiskt en relation till sin mormor. Och henne har han aldrig träffat. Men henne pratade han om jätteofta när han var runt ett år och litet till. Hon fanns och finns med, i hans begreppsvärld. "Mommo".
Och morfar också. Han beskriver hur morfar högg ved. Hur han sågade med motorsåg. Han pratar om hur morfar var sjuk. Vi tittar på morfars diabilder.
Ibland kommer han fram, när jag är ledsen: "Du är ledsen. Du saknar morfar." Och kramar mig.
Sorgen och tårarna har funnits alldeles för mycket i hans tidiga liv, kan jag tycka ibland.
Men det är ju kärlekens baksida.
Och den har han också haft mycket av.
Och när är det rätt tid att lära sig att det gör ont att förlora dem man älskar?
Aldrig, tänker jag.
Och han ser ju också att jag överlever.
Att jag kommer tillbaka.
Att jag gråter mindre nu.
Men en liten tagg av oro och skuld finns det där hos mig.
Vad har det här gjort med honom? tänker jag då.
Men kanske har det bara gett honom ett stråk av melankoli, som kan göra att han uppskattar och gläds ännu mer åt livet. Som kanske kan ge livet en annan dimension, för honom.
Kanske har han lärt sig att det är OK att vara ledsen, och gråta tillsammans.
Jag vet inte.
Men jag hoppas så.
Den underbaraste ungen i mammas värld.
Jag hör honom prata på som bara han kan. Denna morgon säger han själv, när vi går in för att väcka pappa som ska köra till föris: "Jag pratar mycket". Tänker att han hört oss och kanske förskolefröknarna säga det.
För honom är det inget märkvärdigt. Det är ju bara han. En pratkvarn. Det är bara vi vuxna som häpnas och förundras över hans språkliga förmåga.
Vi är så stolta över vår lille kille som är så fin med talet redan.
Ibland tänker jag att det låter hemskt skrytigt, kanske.
I andras öron.
Och det är det ju. Eller.... inte skrytigt men stolt.
Och jag tänker att mitt behov av att berätta allt han kan och allt han gör. Som jag tycker är så otroligt fantastiskt. Jag hör min make prata med sin mamma och sin pappa i telefonen. Hur de är nyfikna på N och vad han har för sig. Hur han utvecklas. Glädjen i deras röster när de hör om Ns små olika äventyr som J delger dem.
Den saknaden.
Hur jag ibland bara vill skrika rakt ut.
Att få ringa pappa och berätta om vad N gjort idag. Att få berätta för någon som tycker att N är lika speciell och underbar som jag tycker. Som älskar honom som man bara kan älska ett barnbarn.
Att få berätta när jag är frustrerad över Ns temperament och hur han testar mig och mina gränser mer än någon annans.
Allt sånt där.
Fy fan. Det gör mig arg. Varför får inte jag uppleva det? Att dela glädjen i sonen med mina föräldrar? Varför får inte jag berätta för pappa att N är lika duktig att gripa med tårna som pappa var?
Glädjen över sonen blandas på ett trist sätt med sorgen, bitterheten och ilskan över den usla, usla, timingen i livet. Och den fula avunden mot alla de som har den möjligheten som rycktes bort från mig.
Det är inte vackert. Sorgens mörkaste mörka.
Jag skulle så gärna vilja att N fick minnen av mina föräldrar.
Skulle så gärna vilja ha en naturlig, egen, förankring.
Vill få ringa till pappa och berätta att "idag sade N: "Det gick snabbt när du kom och hämtade mig" . Att han, lillkillen, kan uttrycka att han tyckt att dagen gick fort på förskolan idag.
Men det går inte. Jag får inte berätta för pappa. Får inte höra hans morfarsröst bli stolt.
Jag är nu rotlös.
Att han inte får ha en relation till sina morföräldrar.
Men... När jag säger det till maken säger han något, som jag just då glömt bort. N har faktiskt en relation till sin mormor. Och henne har han aldrig träffat. Men henne pratade han om jätteofta när han var runt ett år och litet till. Hon fanns och finns med, i hans begreppsvärld. "Mommo".
Och morfar också. Han beskriver hur morfar högg ved. Hur han sågade med motorsåg. Han pratar om hur morfar var sjuk. Vi tittar på morfars diabilder.
Ibland kommer han fram, när jag är ledsen: "Du är ledsen. Du saknar morfar." Och kramar mig.
Sorgen och tårarna har funnits alldeles för mycket i hans tidiga liv, kan jag tycka ibland.
Men det är ju kärlekens baksida.
Och den har han också haft mycket av.
Och när är det rätt tid att lära sig att det gör ont att förlora dem man älskar?
Aldrig, tänker jag.
Och han ser ju också att jag överlever.
Att jag kommer tillbaka.
Att jag gråter mindre nu.
Men en liten tagg av oro och skuld finns det där hos mig.
Vad har det här gjort med honom? tänker jag då.
Men kanske har det bara gett honom ett stråk av melankoli, som kan göra att han uppskattar och gläds ännu mer åt livet. Som kanske kan ge livet en annan dimension, för honom.
Kanske har han lärt sig att det är OK att vara ledsen, och gråta tillsammans.
Jag vet inte.
Men jag hoppas så.
fredag 12 april 2013
Om sorgen.
Efter ett drygt år börjar jag komma fram igen.
Jag tror att "nu börjar livet bli levande igen".
Och så ibland slås jag till marken av en smärta som är så enorm.
Så stor.
Den oändliga tystnaden.
Den bottenlösa längtan.
Den totala oförmågan att acceptera.
(När jag var på en föreläsning om ACT talade föreläsaren om de två typerna av lidande. Typ 1 är det lidandet vi skapar åt oss genom att vi inte accepterar lidande typ 2. Typ 2 är det lidandet som är oundvikligt - såsom döden. Det måste vi acceptera om vi ska kunna undvika typ 1.
Jag gick hem och kräktes. Det är så lätt att stå där och orera om acceptans. Jag känner visst förakt för den tendens jag ibland tycker finns hos min egen yrkeskår i att stå inför det existentiella tomrummet och tro att en teori om människan är något att hålla sig i.)
När döden kommer, försvinner alla ord.
Jag vet att för mig läker inte tiden alla sår. Tiden kanske gör att man hittar sätt att bära smärtan på. Men läker. Nej.
Det kanske är sådant vi säger för att göra det litet mer bekvämt åt oss.
Men nu vet jag.
För när min pappa dog - kom efter ett tag sorgen efter min mamma också fram, på ett nytt sätt.
För nu finns det inga ord längre.
Ingen som minns.
Ingen som delar min sorg.
Den tomheten är mer än min kropp och mitt jag orkat med.
En total, oändlig tomhet. Som inte kommer att fyllas någonsin mer.
Sorgens fysiska uttryck har varit trötthet. En trötthet som inte går att sova bort.
Kan vissa dagar inte koncentrera mig.
Tårarna är så nära.
Allergi.
Viktnedgång. Ja man går ner i vikt av själslig smärta.
Klump i halsen. Hört uttrycket hade jag. Men inte upplevt den faktiska, obehagliga och mycket påtagliga känslan av att faktiskt känna att något fastnat i halsen.
Och hudens känslighet. Jag som alltid tyckt om när det "river litet", tycker nu att allt kliar och svider.
När man efter ett år fortfarande har så stort behov av att prata om sin sorg - kan man nog uppfattas som tjatig - av dem där sorgen inte är lika stor.
För de kan välja.
En lång tid kunde jag inte välja. Men nu börjar jag kunna det. Vissa dagar kan jag bestämma att jag ska göra något speciellt. Jag kan njuta en stund av livet utan att dess grundläggande meningslöshet ligger på lur. Och då går det bra. Men gör man så för länge så kommer den där klumpen i halsen smygande igen. Det är mer gråt som måste ut. Så är det bara.
När mamma dog pratade jag och pappa om henne.
Hur mycket som helst.
Och sorgen efter henne förde inte med sig denna djupa meningslöshet som varit min följeslagare under ett drygt år.
Meningslöshet som jag ryggar inför.
Som jag aldrig varit i närheten av tidigare inser jag nu när den kom in i mitt liv.
Som jag inte pratar om. För att inte vara obekväm.
För det är obekvämt. Väldigt obekvämt.
Att begrava pappa var lätt.
Alla andra grät på begravningen. Men inte jag.
Begravningen var något handfast att hålla sig i.
Jag stängde av mig. Då.
Det handfasta finns inte längre.
Jag tror att när smärtan är för djup och för stor försvinner insikten om den. Tårarna bromsas av närheten till smärtan. För hur ska man ta in att jag nu inte har någon familj. Att det nu inte finns någon som minns. Att jag nu, när jag tittar på gamla kort, är den enda som lever.
Det gör mig arg. Så arg. Så arg på att jag ska behöva stå ut i detta helvetet och att andra kan välja. Och därtill ha åsikter om hur man sörjer. Vad som är för mycket, för litet, vad man behöver....
Istället för att bara göra det jag mest behöver: Hur mår du?
Min sorg blev som störst flera månader efter att han gått bort. Någon sade då att "oj, jag trodde det var mycket längre sedan". Och för mig var det här och nu. För jag hade då börjat inse att han inte skulle komma tillbaka. Det har jag fortfarande inte accepterat. Andra kommentarer jag mött är: "Tänker du på det fortfarande", "Tiden läker alla sår", "Vänner kan trösta i sorgen", "Det var ändå skönt för honom att få somna in", "Nu behöver han inte lida mer" (Inte han nej...). Allt är sagt av fina människor som vill väl. Mest vill de kanske ändå ta bort det onda. Och det gör bara att det gör ännu ondare. När någon orkar stå med och bara vara i smärtan tillsammans med mig - Då blir smärtan litet mindre, en stund. Eller åtminstone litet lättare att bära. Men när någon försöker ta bort den, prata bort den, och med all önskvärd tydlighet visar att "det här är för jobbigt". Då blir bördan ännu större. För då blir man än mer ensam.
Jag drömmer inte om min pappa. Jag har undrat varför. Det ska man ju göra i sorgen. I mina drömmar är han borta.
I mina vakna minnen kan jag, för min inre syn, möta hans blick. Höra hans röst. Känna hans beröring. Men Gud så ont det gör med de minnena. Därför drömmer inte jag om honom. För drömmar kan bli så verkliga. Och den drömda verkligheten i kontrast med det som faktiskt är tror jag att min kropp fortfarande vill skydda mig ifrån. Kristallklar, bottenlös, smärta.
Att tömma hans hus har tagit tid. Många runtkomkring har frågat om huset. Folk kommit för att de vill hyra. Andra som pratat om att man måste ta hand om huset och se till att det inte mår "dåligt".
De har inte kunnat eller velat förstå att för mig har varje del i att tömma huset och göra i ordning det för nästa person som ska bo där, inneburit en ansträngning utan motstycke. Alla saker har blivit tusenfaldigt tyngre än sin faktiska vikt. För varje steg i att tömma huset har jag också måst säga till mig själv att han inte kommer tillbaka. Och den sanningen är mer än jag kan ta in.
Annika Borg, som skrivit som sorgen efter sin pappa, menar att sorgen är en livsförändrande erfarenhet. Den är inget som "går över". Det är ett villkor för livet som man kommer att bära med sig, resten av sitt liv. Det där rummet som jag vistades i de första 14 månaderna. Rummet av klar, akut smärta, som hindrade mig från att se andra människor omkring mig. Som hindrade mig att vara den mamma jag tänkte att jag ville vara. Som hindrade mig att koncentrera mig och göra alla de där sakerna man måste ta tag i. Det rummet kommer alltid att finnas. Men jag kommer så småningom kunna välja om jag ska vara där eller inte.
(Det är ironiskt. När någon dör, och man är ensam kvar, är smärtan så oändligt stor och tar så mycket kraft. Samtidigt som det är en oändlig mängd praktiska saker som måste göras. Lagen om alltings jävlighet.)
Jag talade med maken om det där med att kunna välja. Han menade att han också sörjt - men att jag stängt in mig i min sorg och inte förstått att han fanns med. Jag förstår, tror jag, att han känt sig utanför. Men det är så. Jag förklarade för honom att när hans föräldrar dör, kommer jag att sörja. Men jag kommer att kunna välja när och hur mycket jag ska gå in i sorgerummet då. (Tror jag iallafall.) Det valet har jag inte nu. Sorgen och smärtan, tomheten och ensamheten, har invaderat varenda por i min kropp. Och det är bara att hänga med. Sorgen och inte jag, har bestämt takten. Och den nära relationen till pappa som jag hade, kan ingen dela. Ett syskon hade kunnat - tror jag. Åtminstone hade det funnits någon mer som mindes då. Men nu Är jag ensam i sorgen. På ett sätt.
Men utan maken och sonen vågar jag inte tänka på hur det hade varit. För de har funnits här hela tiden. Älskat och delat vardagen. Sorgen på ett sätt. Men inte ända in. De har inte delat avgrunden av meningslöshet jag kämpat i. Och det är tur.
Jag tror att "nu börjar livet bli levande igen".
Och så ibland slås jag till marken av en smärta som är så enorm.
Så stor.
Den oändliga tystnaden.
Den bottenlösa längtan.
Den totala oförmågan att acceptera.
(När jag var på en föreläsning om ACT talade föreläsaren om de två typerna av lidande. Typ 1 är det lidandet vi skapar åt oss genom att vi inte accepterar lidande typ 2. Typ 2 är det lidandet som är oundvikligt - såsom döden. Det måste vi acceptera om vi ska kunna undvika typ 1.
Jag gick hem och kräktes. Det är så lätt att stå där och orera om acceptans. Jag känner visst förakt för den tendens jag ibland tycker finns hos min egen yrkeskår i att stå inför det existentiella tomrummet och tro att en teori om människan är något att hålla sig i.)
När döden kommer, försvinner alla ord.
Jag vet att för mig läker inte tiden alla sår. Tiden kanske gör att man hittar sätt att bära smärtan på. Men läker. Nej.
Det kanske är sådant vi säger för att göra det litet mer bekvämt åt oss.
Men nu vet jag.
För när min pappa dog - kom efter ett tag sorgen efter min mamma också fram, på ett nytt sätt.
För nu finns det inga ord längre.
Ingen som minns.
Ingen som delar min sorg.
Den tomheten är mer än min kropp och mitt jag orkat med.
En total, oändlig tomhet. Som inte kommer att fyllas någonsin mer.
Sorgens fysiska uttryck har varit trötthet. En trötthet som inte går att sova bort.
Kan vissa dagar inte koncentrera mig.
Tårarna är så nära.
Allergi.
Viktnedgång. Ja man går ner i vikt av själslig smärta.
Klump i halsen. Hört uttrycket hade jag. Men inte upplevt den faktiska, obehagliga och mycket påtagliga känslan av att faktiskt känna att något fastnat i halsen.
Och hudens känslighet. Jag som alltid tyckt om när det "river litet", tycker nu att allt kliar och svider.
När man efter ett år fortfarande har så stort behov av att prata om sin sorg - kan man nog uppfattas som tjatig - av dem där sorgen inte är lika stor.
För de kan välja.
En lång tid kunde jag inte välja. Men nu börjar jag kunna det. Vissa dagar kan jag bestämma att jag ska göra något speciellt. Jag kan njuta en stund av livet utan att dess grundläggande meningslöshet ligger på lur. Och då går det bra. Men gör man så för länge så kommer den där klumpen i halsen smygande igen. Det är mer gråt som måste ut. Så är det bara.
När mamma dog pratade jag och pappa om henne.
Hur mycket som helst.
Och sorgen efter henne förde inte med sig denna djupa meningslöshet som varit min följeslagare under ett drygt år.
Meningslöshet som jag ryggar inför.
Som jag aldrig varit i närheten av tidigare inser jag nu när den kom in i mitt liv.
Som jag inte pratar om. För att inte vara obekväm.
För det är obekvämt. Väldigt obekvämt.
Att begrava pappa var lätt.
Alla andra grät på begravningen. Men inte jag.
Begravningen var något handfast att hålla sig i.
Jag stängde av mig. Då.
Det handfasta finns inte längre.
Jag tror att när smärtan är för djup och för stor försvinner insikten om den. Tårarna bromsas av närheten till smärtan. För hur ska man ta in att jag nu inte har någon familj. Att det nu inte finns någon som minns. Att jag nu, när jag tittar på gamla kort, är den enda som lever.
Det gör mig arg. Så arg. Så arg på att jag ska behöva stå ut i detta helvetet och att andra kan välja. Och därtill ha åsikter om hur man sörjer. Vad som är för mycket, för litet, vad man behöver....
Istället för att bara göra det jag mest behöver: Hur mår du?
Min sorg blev som störst flera månader efter att han gått bort. Någon sade då att "oj, jag trodde det var mycket längre sedan". Och för mig var det här och nu. För jag hade då börjat inse att han inte skulle komma tillbaka. Det har jag fortfarande inte accepterat. Andra kommentarer jag mött är: "Tänker du på det fortfarande", "Tiden läker alla sår", "Vänner kan trösta i sorgen", "Det var ändå skönt för honom att få somna in", "Nu behöver han inte lida mer" (Inte han nej...). Allt är sagt av fina människor som vill väl. Mest vill de kanske ändå ta bort det onda. Och det gör bara att det gör ännu ondare. När någon orkar stå med och bara vara i smärtan tillsammans med mig - Då blir smärtan litet mindre, en stund. Eller åtminstone litet lättare att bära. Men när någon försöker ta bort den, prata bort den, och med all önskvärd tydlighet visar att "det här är för jobbigt". Då blir bördan ännu större. För då blir man än mer ensam.
Jag drömmer inte om min pappa. Jag har undrat varför. Det ska man ju göra i sorgen. I mina drömmar är han borta.
I mina vakna minnen kan jag, för min inre syn, möta hans blick. Höra hans röst. Känna hans beröring. Men Gud så ont det gör med de minnena. Därför drömmer inte jag om honom. För drömmar kan bli så verkliga. Och den drömda verkligheten i kontrast med det som faktiskt är tror jag att min kropp fortfarande vill skydda mig ifrån. Kristallklar, bottenlös, smärta.
Att tömma hans hus har tagit tid. Många runtkomkring har frågat om huset. Folk kommit för att de vill hyra. Andra som pratat om att man måste ta hand om huset och se till att det inte mår "dåligt".
De har inte kunnat eller velat förstå att för mig har varje del i att tömma huset och göra i ordning det för nästa person som ska bo där, inneburit en ansträngning utan motstycke. Alla saker har blivit tusenfaldigt tyngre än sin faktiska vikt. För varje steg i att tömma huset har jag också måst säga till mig själv att han inte kommer tillbaka. Och den sanningen är mer än jag kan ta in.
Annika Borg, som skrivit som sorgen efter sin pappa, menar att sorgen är en livsförändrande erfarenhet. Den är inget som "går över". Det är ett villkor för livet som man kommer att bära med sig, resten av sitt liv. Det där rummet som jag vistades i de första 14 månaderna. Rummet av klar, akut smärta, som hindrade mig från att se andra människor omkring mig. Som hindrade mig att vara den mamma jag tänkte att jag ville vara. Som hindrade mig att koncentrera mig och göra alla de där sakerna man måste ta tag i. Det rummet kommer alltid att finnas. Men jag kommer så småningom kunna välja om jag ska vara där eller inte.
(Det är ironiskt. När någon dör, och man är ensam kvar, är smärtan så oändligt stor och tar så mycket kraft. Samtidigt som det är en oändlig mängd praktiska saker som måste göras. Lagen om alltings jävlighet.)
Jag talade med maken om det där med att kunna välja. Han menade att han också sörjt - men att jag stängt in mig i min sorg och inte förstått att han fanns med. Jag förstår, tror jag, att han känt sig utanför. Men det är så. Jag förklarade för honom att när hans föräldrar dör, kommer jag att sörja. Men jag kommer att kunna välja när och hur mycket jag ska gå in i sorgerummet då. (Tror jag iallafall.) Det valet har jag inte nu. Sorgen och smärtan, tomheten och ensamheten, har invaderat varenda por i min kropp. Och det är bara att hänga med. Sorgen och inte jag, har bestämt takten. Och den nära relationen till pappa som jag hade, kan ingen dela. Ett syskon hade kunnat - tror jag. Åtminstone hade det funnits någon mer som mindes då. Men nu Är jag ensam i sorgen. På ett sätt.
Men utan maken och sonen vågar jag inte tänka på hur det hade varit. För de har funnits här hela tiden. Älskat och delat vardagen. Sorgen på ett sätt. Men inte ända in. De har inte delat avgrunden av meningslöshet jag kämpat i. Och det är tur.
onsdag 7 mars 2012
Funderingar på ADHD mm...
Det här inlägget är någotslags spretigt försök att sätta ord på hur svårt och frustrerande jag tycker det är att förstå människan.
Funderar mycket kring diagnosernas plats i samhället idag. Neuropsykiatriska sådana. Framför allt ADHD. Hur kommer det sig, funderar jag, att ADHD är så vanligt - och man medicinerar barn - samtidigt som diagnosen i sig är en sk symtomdiagnos. Dvs man sluter sig till diagnosen via iaktagbara symtom. Utan att man idag har belägg för orsaken. (För hade man det, skulle det ju vara "en bit kaka" sas.)
Till detta kommer att många olika vägar kan bära till symtom som påminner om ADHD. Eller påminner och påminner. Är det nu en symtomdiagnos - så kanske orsaken inte är av vikt, egentligen. Det är ju symtomen som ger diagnosen. Och symtomen kan ju komma av en mängd olika saker. Exempelvis pågående misshandel, låg begåvning, mm mm mm mm. Förvisso kan inte medicinering höja intelligensen. (än så länge...;). Men poängen är här att det finns många vägar som bär till ADHD. Och är det alltid säkert att medicin, även om den är en relativt billig, beteendemässigt effektiv väg - är det bästa...
Det skrämmer mig att man i psykiatrin idag har glasögon så inriktade på neuropsykiatriska diagnoser att man riskerar att missa andra dimensioner än ADHD inte-adhd alternativt autismspektrum. (Vad är INTE neuropsykiatri förresten....)
Därtill kommer nerdragningar i psykiatrin. Krav på "utflöde" inte bara inflöde...
Hur lätt blir det då att en individ med symtom på ADHD får just den diagnosen och medicin -utan att man tar sig tid till differentialdiagnostik? Det undrar jag.
Samtidigt är det ju också så att medicin kan rädda skolgången för ett barn. Ge möjlighet till att klara att koncentrera sig tillräcklig för att lära sig det man "ska" kunna vid en viss ålder. Slippa överkrav - som det ju lätt blir när någon välmenande person som ser att barnet har begåvning (vilket ju inte är någon motsägelse) men inte "får till det" säger att "du kan bara du vill" etc. Det är ju faktiskt inte så. Man KAN inte, fast man vill och fast man kanske har själva begåvningen för att klara det. Och man misslyckas. Gång på gång. Vad gör det med självförtroendet i längden? Och vad gör det ned självförtroendet om man får en diagnos som förklarar för omgivningen och en själv varför det är som det är samt medicin som hjälper.
...och å andra sidan har jag hört vid ett flertal gånger hur man i vuxenpsykiatrin plockat bort neuropsykiatriska diagnoser som ställts på BUP. Vad säger det? Är det VUP eller BUP som har sanningen? Eller är det återigen bara olika sätt att definiera samma saker.
...och jag undrar hur ofta det händer att ett barn får ADHD-diagnos med medicinering, utan att någon såg att det pågick övergrepp, misshandel u name it.
Sånt funderar jag över. Mycket. Kanske ämne för forskning på något sätt någon gång.
Funderar mycket kring diagnosernas plats i samhället idag. Neuropsykiatriska sådana. Framför allt ADHD. Hur kommer det sig, funderar jag, att ADHD är så vanligt - och man medicinerar barn - samtidigt som diagnosen i sig är en sk symtomdiagnos. Dvs man sluter sig till diagnosen via iaktagbara symtom. Utan att man idag har belägg för orsaken. (För hade man det, skulle det ju vara "en bit kaka" sas.)
Till detta kommer att många olika vägar kan bära till symtom som påminner om ADHD. Eller påminner och påminner. Är det nu en symtomdiagnos - så kanske orsaken inte är av vikt, egentligen. Det är ju symtomen som ger diagnosen. Och symtomen kan ju komma av en mängd olika saker. Exempelvis pågående misshandel, låg begåvning, mm mm mm mm. Förvisso kan inte medicinering höja intelligensen. (än så länge...;). Men poängen är här att det finns många vägar som bär till ADHD. Och är det alltid säkert att medicin, även om den är en relativt billig, beteendemässigt effektiv väg - är det bästa...
Det skrämmer mig att man i psykiatrin idag har glasögon så inriktade på neuropsykiatriska diagnoser att man riskerar att missa andra dimensioner än ADHD inte-adhd alternativt autismspektrum. (Vad är INTE neuropsykiatri förresten....)
Därtill kommer nerdragningar i psykiatrin. Krav på "utflöde" inte bara inflöde...
Hur lätt blir det då att en individ med symtom på ADHD får just den diagnosen och medicin -utan att man tar sig tid till differentialdiagnostik? Det undrar jag.
Samtidigt är det ju också så att medicin kan rädda skolgången för ett barn. Ge möjlighet till att klara att koncentrera sig tillräcklig för att lära sig det man "ska" kunna vid en viss ålder. Slippa överkrav - som det ju lätt blir när någon välmenande person som ser att barnet har begåvning (vilket ju inte är någon motsägelse) men inte "får till det" säger att "du kan bara du vill" etc. Det är ju faktiskt inte så. Man KAN inte, fast man vill och fast man kanske har själva begåvningen för att klara det. Och man misslyckas. Gång på gång. Vad gör det med självförtroendet i längden? Och vad gör det ned självförtroendet om man får en diagnos som förklarar för omgivningen och en själv varför det är som det är samt medicin som hjälper.
...och å andra sidan har jag hört vid ett flertal gånger hur man i vuxenpsykiatrin plockat bort neuropsykiatriska diagnoser som ställts på BUP. Vad säger det? Är det VUP eller BUP som har sanningen? Eller är det återigen bara olika sätt att definiera samma saker.
...och jag undrar hur ofta det händer att ett barn får ADHD-diagnos med medicinering, utan att någon såg att det pågick övergrepp, misshandel u name it.
Sånt funderar jag över. Mycket. Kanske ämne för forskning på något sätt någon gång.
tisdag 6 mars 2012
Trädgårdsplanering
Planerar och funderar på trädgården. Plötsligt står vi med två trädgårdar. En gammal, igenvuxen - där det kommer att krävas såg, röjsåg och en stor mängd tålamod. En ny, obefintlig - full av möjligheter och tom på växter. Där kommer det också att krävas tålamod.
Till att börja med gör vi det enkelt för oss. Härhemma har vi planerat uteplats - med kalksten var meningen. I den andra trädgården finns gångar med fin skiffer - som måste läggas om och rensas på en otroligt stor mängd ogräs.
Tänka, tänka...... Färdigt!
Vi tar skiffret istället för kalksten. Lägger det här. Passar utomordentligt bra till funkishus. Ganska bra till medelhavsuteplats också kanske...
Sedan lägger vi grusgångar i den andra trädgården. Snyggt. Lättskött och billigare.
Till att börja med gör vi det enkelt för oss. Härhemma har vi planerat uteplats - med kalksten var meningen. I den andra trädgården finns gångar med fin skiffer - som måste läggas om och rensas på en otroligt stor mängd ogräs.
Tänka, tänka...... Färdigt!
Vi tar skiffret istället för kalksten. Lägger det här. Passar utomordentligt bra till funkishus. Ganska bra till medelhavsuteplats också kanske...
Sedan lägger vi grusgångar i den andra trädgården. Snyggt. Lättskött och billigare.
onsdag 11 maj 2011
Stolen med stort S
För två år sedan hade jag en dansk matupplevelse som gått till historien som den bästa middagen någonsin. Eller ja, "till historien" kanske ger intryck av enorm självupptagenhet, så jag lägger till "min". Den gick till min historie som min bästa matupplevelse någonsin.
Sällskap: Min andra hälft, hans syster med sambo och min svärmor som fyllde 60. Det sistnämnda var anledningen till hela resan.
Plats: Customhouse i Köpenhamn. Vi åt på deras italienska avdelning, Bacino.
Meny: avsmakningsmeny.
Vin: utvalda viner till.
Tyvärr minns jag inte vad vi åt eller vad vinerna hette. Glasen var för övrigt underbara att dricka ur och fanns på varenda dansk restaurang, fik, pub, U name it. Inte dyra men i stort sett okrossbara fick vi förklarat för oss. Därav restaurangernas vurm för detta glas. Vi köpte med oss ett par stycken för att återskapa det danska drickandets njutning.
Kvällen började med att vi kom till restaurangen som ligger vid vattnet i Köpenhamn. Sol och värme gjorde att vi gärna satt utanför och tog ett glas champagne först - för att skåla för svärmodern. Så småningom sökte vi oss in i restaurangen. Ett stort runt bord var menat åt oss. Där slog vi oss ner och... OH MY GOD vilken SKÖN STOL!!! Bara det gjorde att man tappade andan en liten sekund.
Sedan började den italienska, alldeles underbara matresan. Allting så fantastiskt gott. Och Stolen satte skruv på hela måltiden. Att sitta skönt är faktiskt en ofta underskattad del i en god måltid. Efter denna underbara tillställning har jag letat med ljus och lykta efter Stolen. Den liksom glasen kändes som något som jag var tvungen att ha i min ägo, för att låta livsnjutaren i mig få sitt lystmäte. Jag mailade till slut till restaurangen som var behjälplig. Eames och Saarinen hade designat Stolen som heter "Organic chair". Jag hittade den online. 2000 dollar. Huuuu!!! Nog för att jag tycker man kan spara ihop till fina möbler i hemmet. Men 2000 dollar för EN stol! Det ÄR för mycket. Sedan hittade jag ett ställe som gjorde kopior - bra kopior trodde jag, men jag tänkte ändå bara köpa en först för att testa. Men stället låg i USA och levererade inte till lilla svedala. Och så igår. En kär bloggkompis var här på lunch. Hon tipsade mig om "Designers revolt", en sajt där man kan köpa bra kopior av designprylar. De levererar till Sverige. Jag kikade in där så fort min gäst åkt hem. Där fanns Stolen! Fortfarande inte billigt. Verkligen inte. Men ändå möjligt att spara ihop till. Lycka lycka lycka!!! Nu kan vi fördjupa våra egna måltider till perfektion. Eller måltider och måltider. Jag kan för min del tänka mig att sitta i stolen och bara dricka ett glas rött och prata hela natten. Med sådana stolar finns risk för att sömnen kommer att bli lidande. Längtar tills jag har fått ihop kosingen som krävs.
Följ länken så förstår ni.
http://www.designersrevolt.com/en/product/Saarinens_Organic_Chair-Red_Fabric_Telldal-CH7201-SW009-T501.php
Sällskap: Min andra hälft, hans syster med sambo och min svärmor som fyllde 60. Det sistnämnda var anledningen till hela resan.
Plats: Customhouse i Köpenhamn. Vi åt på deras italienska avdelning, Bacino.
Meny: avsmakningsmeny.
Vin: utvalda viner till.
Tyvärr minns jag inte vad vi åt eller vad vinerna hette. Glasen var för övrigt underbara att dricka ur och fanns på varenda dansk restaurang, fik, pub, U name it. Inte dyra men i stort sett okrossbara fick vi förklarat för oss. Därav restaurangernas vurm för detta glas. Vi köpte med oss ett par stycken för att återskapa det danska drickandets njutning.
Kvällen började med att vi kom till restaurangen som ligger vid vattnet i Köpenhamn. Sol och värme gjorde att vi gärna satt utanför och tog ett glas champagne först - för att skåla för svärmodern. Så småningom sökte vi oss in i restaurangen. Ett stort runt bord var menat åt oss. Där slog vi oss ner och... OH MY GOD vilken SKÖN STOL!!! Bara det gjorde att man tappade andan en liten sekund.
Sedan började den italienska, alldeles underbara matresan. Allting så fantastiskt gott. Och Stolen satte skruv på hela måltiden. Att sitta skönt är faktiskt en ofta underskattad del i en god måltid. Efter denna underbara tillställning har jag letat med ljus och lykta efter Stolen. Den liksom glasen kändes som något som jag var tvungen att ha i min ägo, för att låta livsnjutaren i mig få sitt lystmäte. Jag mailade till slut till restaurangen som var behjälplig. Eames och Saarinen hade designat Stolen som heter "Organic chair". Jag hittade den online. 2000 dollar. Huuuu!!! Nog för att jag tycker man kan spara ihop till fina möbler i hemmet. Men 2000 dollar för EN stol! Det ÄR för mycket. Sedan hittade jag ett ställe som gjorde kopior - bra kopior trodde jag, men jag tänkte ändå bara köpa en först för att testa. Men stället låg i USA och levererade inte till lilla svedala. Och så igår. En kär bloggkompis var här på lunch. Hon tipsade mig om "Designers revolt", en sajt där man kan köpa bra kopior av designprylar. De levererar till Sverige. Jag kikade in där så fort min gäst åkt hem. Där fanns Stolen! Fortfarande inte billigt. Verkligen inte. Men ändå möjligt att spara ihop till. Lycka lycka lycka!!! Nu kan vi fördjupa våra egna måltider till perfektion. Eller måltider och måltider. Jag kan för min del tänka mig att sitta i stolen och bara dricka ett glas rött och prata hela natten. Med sådana stolar finns risk för att sömnen kommer att bli lidande. Längtar tills jag har fått ihop kosingen som krävs.
Följ länken så förstår ni.
http://www.designersrevolt.com/en/product/Saarinens_Organic_Chair-Red_Fabric_Telldal-CH7201-SW009-T501.php
fredag 6 maj 2011
Godmorgon
Halv sex hör jag rösten: Mmmm Mmmmm Mmmmm - med en uppåtgående uppfordrande ton.
Jag låtsas först att jag inte hör. Att rösten ska tystna så att jag kan glida tillbaks in i sömnen.
Men det händer inte. Jag väntar litet till.
Så säger en mörkare röst på min andra sida: Testa att ge honom litet mat.
(Den mörka rösten har full tilltro till mina brösts magiska förmåga att tysta de mest envisa, morgonpigga gnäll.)
OK. Jag testar. Hoppas att jag ska se de där vackra ögonen stängas ju fullare magen blir. Somna i paltkoma. Men allt som händer är att han tittar glatt på mig, och när jag lägger mig ner igen efter att ha gett honom en del av det han vill ha, fortsätter han att gnälla.
Bara att kämpa sig upp. Pappan gick upp igår morse, så det enda rättvisa är att jag går upp idag.
Nu sitter jag här med mitt te. Han ligger i babygymmet och snurrar omkring, väntande på att snart kunna krypa. Lycklig varje gång jag tittar dit och pratar med honom. Lyckan smittar.
Godmorgon världen!
Jag låtsas först att jag inte hör. Att rösten ska tystna så att jag kan glida tillbaks in i sömnen.
Men det händer inte. Jag väntar litet till.
Så säger en mörkare röst på min andra sida: Testa att ge honom litet mat.
(Den mörka rösten har full tilltro till mina brösts magiska förmåga att tysta de mest envisa, morgonpigga gnäll.)
OK. Jag testar. Hoppas att jag ska se de där vackra ögonen stängas ju fullare magen blir. Somna i paltkoma. Men allt som händer är att han tittar glatt på mig, och när jag lägger mig ner igen efter att ha gett honom en del av det han vill ha, fortsätter han att gnälla.
Bara att kämpa sig upp. Pappan gick upp igår morse, så det enda rättvisa är att jag går upp idag.
Nu sitter jag här med mitt te. Han ligger i babygymmet och snurrar omkring, väntande på att snart kunna krypa. Lycklig varje gång jag tittar dit och pratar med honom. Lyckan smittar.
Godmorgon världen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)