Jag tittar på min son som åker i sin Bobbycar och "crashar". Mycket teatraliskt och dramatiskt.
Den underbaraste ungen i mammas värld.
Jag hör honom prata på som bara han kan. Denna morgon säger han själv, när vi går in för att väcka pappa som ska köra till föris: "Jag pratar mycket". Tänker att han hört oss och kanske förskolefröknarna säga det.
För honom är det inget märkvärdigt. Det är ju bara han. En pratkvarn. Det är bara vi vuxna som häpnas och förundras över hans språkliga förmåga.
Vi är så stolta över vår lille kille som är så fin med talet redan.
Ibland tänker jag att det låter hemskt skrytigt, kanske.
I andras öron.
Och det är det ju. Eller.... inte skrytigt men stolt.
Och jag tänker att mitt behov av att berätta allt han kan och allt han gör. Som jag tycker är så otroligt fantastiskt. Jag hör min make prata med sin mamma och sin pappa i telefonen. Hur de är nyfikna på N och vad han har för sig. Hur han utvecklas. Glädjen i deras röster när de hör om Ns små olika äventyr som J delger dem.
Den saknaden.
Hur jag ibland bara vill skrika rakt ut.
Att få ringa pappa och berätta om vad N gjort idag. Att få berätta för någon som tycker att N är lika speciell och underbar som jag tycker. Som älskar honom som man bara kan älska ett barnbarn.
Att få berätta när jag är frustrerad över Ns temperament och hur han testar mig och mina gränser mer än någon annans.
Allt sånt där.
Fy fan. Det gör mig arg. Varför får inte jag uppleva det? Att dela glädjen i sonen med mina föräldrar? Varför får inte jag berätta för pappa att N är lika duktig att gripa med tårna som pappa var?
Glädjen över sonen blandas på ett trist sätt med sorgen, bitterheten och ilskan över den usla, usla, timingen i livet. Och den fula avunden mot alla de som har den möjligheten som rycktes bort från mig.
Det är inte vackert. Sorgens mörkaste mörka.
Jag skulle så gärna vilja att N fick minnen av mina föräldrar.
Skulle så gärna vilja ha en naturlig, egen, förankring.
Vill få ringa till pappa och berätta att "idag sade N: "Det gick snabbt när du kom och hämtade mig" . Att han, lillkillen, kan uttrycka att han tyckt att dagen gick fort på förskolan idag.
Men det går inte. Jag får inte berätta för pappa. Får inte höra hans morfarsröst bli stolt.
Jag är nu rotlös.
Att han inte får ha en relation till sina morföräldrar.
Men... När jag säger det till maken säger han något, som jag just då glömt bort. N har faktiskt en relation till sin mormor. Och henne har han aldrig träffat. Men henne pratade han om jätteofta när han var runt ett år och litet till. Hon fanns och finns med, i hans begreppsvärld. "Mommo".
Och morfar också. Han beskriver hur morfar högg ved. Hur han sågade med motorsåg. Han pratar om hur morfar var sjuk. Vi tittar på morfars diabilder.
Ibland kommer han fram, när jag är ledsen: "Du är ledsen. Du saknar morfar." Och kramar mig.
Sorgen och tårarna har funnits alldeles för mycket i hans tidiga liv, kan jag tycka ibland.
Men det är ju kärlekens baksida.
Och den har han också haft mycket av.
Och när är det rätt tid att lära sig att det gör ont att förlora dem man älskar?
Aldrig, tänker jag.
Och han ser ju också att jag överlever.
Att jag kommer tillbaka.
Att jag gråter mindre nu.
Men en liten tagg av oro och skuld finns det där hos mig.
Vad har det här gjort med honom? tänker jag då.
Men kanske har det bara gett honom ett stråk av melankoli, som kan göra att han uppskattar och gläds ännu mer åt livet. Som kanske kan ge livet en annan dimension, för honom.
Kanske har han lärt sig att det är OK att vara ledsen, och gråta tillsammans.
Jag vet inte.
Men jag hoppas så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar