Vecka 24 nu. Jag känner mer och starkare rörelser.
Känt sedan vecka 14 med den här.
Den har gjort sig påmind, fast jag tyckt att jag inte har samma fokus nu som med första barnet.
Första barnet sitter och spelar på sin pappas telefon. Han är så stor.
Och jag har nästan glömt hur det är med en bebis.
Hur litet vi kommer att få sova, igen.
Hur de luktar.
Hur mjuka de är.
Hur ofta de kan äta.
Hur ont det kan göra i bröstvårtorna innan de vant sig. Och hur jag testade en amningsnapp -ett kort tag. Men det var inte min grej. Och det onda gick över. Vi hittade varann. Smälte ihop.
Hur mirakulöst varje litet framsteg är.
Hur jag plötsligt kunde känna att mitt barn var litet litet annorlunda - och så kom det. Utvecklingssteget. Plötsligt kunde han göra något nytt, som han inte kunnat innan. Bara sådär.
Hur man bara vet vad ens barn känner och vill - utan att det sagts ett enda ord.
Det bara ÄR där. Om man stannar upp och lyssnar.
Nej. Jag har nog inte glömt.
Och nu ska jag få vara med om det en gång till.
Efter sommaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar