Om sorgen.

Efter ett drygt år börjar jag komma fram igen.
Jag tror att "nu börjar livet bli levande igen".
Och så ibland slås jag till marken av en smärta som är så enorm.
Så stor.
Den oändliga tystnaden.
Den bottenlösa längtan.
Den totala oförmågan att acceptera.
(När jag var på en föreläsning om ACT talade föreläsaren om de två typerna av lidande. Typ 1 är det lidandet vi skapar åt oss genom att vi inte accepterar lidande typ 2. Typ 2 är det lidandet som är oundvikligt - såsom döden. Det måste vi acceptera om vi ska kunna undvika typ 1.
Jag gick hem och kräktes. Det är så lätt att stå där och orera om acceptans. Jag känner visst förakt för den tendens jag ibland tycker finns hos min egen yrkeskår i att stå inför det existentiella tomrummet och tro att en teori om människan är något att hålla sig i.)

När döden kommer, försvinner alla ord.
Jag vet att för mig läker inte tiden alla sår.  Tiden kanske gör att man hittar sätt att bära smärtan på. Men läker. Nej.
Det kanske är sådant vi säger för att göra det litet mer bekvämt åt oss.
Men nu vet jag.
För när min pappa dog - kom efter ett tag sorgen efter min mamma också fram, på ett nytt sätt.
För nu finns det inga ord längre.
Ingen som minns.
Ingen som delar min sorg.
Den tomheten är mer än min kropp och mitt jag orkat med.
En total, oändlig tomhet. Som inte kommer att fyllas någonsin mer.

Sorgens fysiska uttryck har varit trötthet. En trötthet som inte går att sova bort.
Kan vissa dagar inte koncentrera mig.
Tårarna är så nära.
Allergi.
Viktnedgång. Ja man går ner i vikt av själslig smärta.
Klump i halsen. Hört uttrycket hade jag. Men inte upplevt den faktiska, obehagliga och mycket påtagliga känslan av att faktiskt känna att något fastnat i halsen.
Och hudens känslighet. Jag som alltid tyckt om när det "river litet", tycker nu att allt kliar och svider.  

När man efter ett år fortfarande har så stort behov av att prata om sin sorg - kan man nog uppfattas som tjatig - av dem där sorgen inte är lika stor.
För de kan välja.
En lång tid kunde jag inte välja. Men nu börjar jag kunna det. Vissa dagar kan jag bestämma att jag ska göra något speciellt. Jag kan njuta en stund av livet utan att dess grundläggande meningslöshet ligger på lur. Och då går det bra. Men gör man så för länge så kommer den där klumpen i halsen smygande igen. Det är mer gråt som måste ut. Så är det bara.

När mamma dog pratade jag och pappa om henne.
Hur mycket som helst.
Och sorgen efter henne förde inte med sig denna djupa meningslöshet som varit min följeslagare under ett drygt år.
Meningslöshet som jag ryggar inför.
Som jag aldrig varit i närheten av tidigare inser jag nu när den kom in i mitt liv. 
Som jag inte pratar om. För att inte vara obekväm.

 För det är obekvämt.  Väldigt obekvämt.

Att begrava pappa var lätt.
Alla andra grät på begravningen. Men inte jag.
Begravningen var något handfast att hålla sig i.
Jag stängde av mig. Då.
Det handfasta finns inte längre. 

Jag tror att när smärtan är för djup och för stor försvinner insikten om den. Tårarna bromsas av närheten till smärtan. För hur ska man ta in att jag nu inte har någon familj. Att det nu inte finns någon som minns. Att jag nu, när jag tittar på gamla kort, är den enda som lever.
Det gör mig arg. Så arg. Så arg på att jag ska behöva stå ut i detta helvetet och att andra kan välja. Och därtill ha åsikter om hur man sörjer. Vad som är för mycket, för litet, vad man behöver....
Istället för att bara göra det jag mest behöver: Hur mår du?

Min sorg blev som störst flera månader efter att han gått bort. Någon sade då att "oj, jag trodde det var mycket längre sedan". Och för mig var det här och nu. För jag hade då börjat inse att han inte skulle komma tillbaka. Det har jag fortfarande inte accepterat. Andra kommentarer jag mött är: "Tänker du på det fortfarande", "Tiden läker alla sår", "Vänner kan trösta i sorgen", "Det var ändå skönt för honom att få somna in", "Nu behöver han inte lida mer" (Inte han nej...). Allt är sagt av fina människor som vill väl. Mest vill de kanske ändå ta bort det onda. Och det gör bara att det gör ännu ondare. När någon orkar stå med och bara vara i smärtan tillsammans med mig - Då blir smärtan litet mindre, en stund. Eller åtminstone litet lättare att bära. Men när någon försöker ta bort den, prata bort den, och med all önskvärd tydlighet visar att "det här är för jobbigt". Då blir bördan ännu större. För då blir man än mer ensam. 

Jag drömmer inte om min pappa. Jag har undrat varför. Det ska man ju göra i sorgen. I mina drömmar är han borta.
I mina vakna minnen kan jag, för min inre syn, möta hans blick. Höra hans röst. Känna hans beröring. Men Gud så ont det gör med de minnena. Därför drömmer inte jag om honom. För drömmar kan bli så verkliga. Och den drömda verkligheten i kontrast med det som faktiskt är tror jag att min kropp fortfarande vill skydda mig ifrån. Kristallklar, bottenlös, smärta.

Att tömma hans hus har tagit tid. Många runtkomkring har frågat om huset. Folk kommit för att de vill hyra. Andra som pratat om att man måste ta hand om huset och se till att det inte mår "dåligt".
De har inte kunnat eller velat förstå att för mig har varje del i att tömma huset och göra i ordning det för nästa person som ska bo där, inneburit en ansträngning utan motstycke. Alla saker har blivit tusenfaldigt tyngre än sin faktiska vikt. För varje steg i att tömma huset har jag också måst säga till mig själv att han inte kommer tillbaka. Och den sanningen är mer än jag kan ta in. 

Annika Borg, som skrivit som sorgen efter sin pappa, menar att sorgen är en livsförändrande erfarenhet. Den är inget som "går över". Det är ett villkor för livet som man kommer att bära med sig, resten av sitt liv. Det där rummet som jag vistades i de första 14 månaderna. Rummet av klar, akut smärta, som hindrade mig från att se andra människor omkring mig. Som hindrade mig att vara den mamma jag tänkte att jag ville vara. Som hindrade mig att koncentrera mig och göra alla de där sakerna man måste ta tag i. Det rummet kommer alltid att finnas. Men jag kommer så småningom kunna välja om jag ska vara där eller inte.

(Det är ironiskt. När någon dör, och man är ensam kvar, är smärtan så oändligt stor och tar så mycket kraft. Samtidigt som det är en oändlig mängd praktiska saker som måste göras. Lagen om alltings jävlighet.)

Jag talade med maken om det där med att kunna välja. Han menade att han också sörjt - men att jag stängt in mig i min sorg och inte förstått att han fanns med. Jag förstår, tror jag, att han känt sig utanför. Men det är så. Jag förklarade för honom att när hans föräldrar dör, kommer jag att sörja. Men jag kommer att kunna välja när och hur mycket jag ska gå in i sorgerummet då. (Tror jag iallafall.) Det valet har jag inte nu. Sorgen och smärtan, tomheten och ensamheten, har invaderat varenda por i min kropp. Och det är bara att hänga med. Sorgen och inte jag, har bestämt takten. Och den nära relationen till pappa som jag hade, kan ingen dela. Ett syskon hade kunnat - tror jag. Åtminstone hade det funnits någon mer som mindes då. Men nu Är jag ensam i sorgen. På ett sätt.
Men utan maken och sonen vågar jag inte tänka på hur det hade varit. För de har funnits här hela tiden. Älskat och delat vardagen. Sorgen på ett sätt. Men inte ända in. De har inte delat avgrunden av meningslöshet jag kämpat i. Och det är tur.