Jag läser vad Fröken Gul skriver på sitt Instagramkonto om det oerhörda, ofattbara, smärtsamt märkliga i att förlora sin livskamrat. Och jag tänker att döden är ofattbar.
Min sorg är på ett annat sätt nuförtiden. Tiden har sin gång. Och det nya livet som lever i mig har hjälpt en hel del tror jag. (Samtidigt som jag är glad att jag hann sörja klart innan glädjen över ett syskon till N kom.)
Men döden är fortfarande ofattbar. Aldrig mer. Det går fortfarande inte att ta in. Jag tror fortfarande att jag någon gång kommer att träffa honom och henne och de andra. Igen. Och inser att jag måste tro så. Det finns skeptiker och människor som tycker att de är realister och att ett liv efter detta bara är önskedrömmar.
På något sätt kan en del av mig tro så. Men om den delen blir för stark så blir hopplösheten omöjlig att komma runt. Och utan hopp blir livet outhärdligt.
Sen tror jag att människor som är sådär väldigt övertygade om att det inte finns något mer - och att det bara är hjärnspöken - har ännu inte varit med om något som är oförklarligt. Något som bara ÄR. Inte bevisbart. Inte heller riktigt tänkbart. Men trots det så ÄR det där. En sak - slumpen. Men när det händer, igen och igen och igen och igen. Då kanske man ska vara skeptisk på riktigt - och inse att man inte vet. Ingen vet. Och då valde jag att tro. För att jag måste det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar