Nu skriver jag. Uttrycker sorgen inför andra.
Tidigare uttryckte jag den, om det fanns tid, för mig själv. Ofta fanns inte den tiden. Det var nog synd, tror jag. För att sätta ord på det man känner är så läkande. Åtminstone för mig.
Eller var det så att det inte gick att sätta ord på? Var det bristen på existerande ord och inte bristen på tid som gjorde att jag inte skrev. Kanske.
Men nu skriver jag.
Både här och privat.
Ibland.
Jag tänker att jag är inte lika skör längre.
Och jag känner ett behov av ge sorgen ett språk.
Det är något jag sökt mycket under tomhetens tid.
Andra som satt ord på sin sorg efter sina föräldrar.
Att sörja föräldrar, och att sörja en hel epok, såsom jag gör nu, är något som inte så många uttryckt tänker jag. Jag hittade mycket om andra sorger. Många som bloggar när de mist barn eller partner. Men inte föräldrar. Undrar varför...
Men det finns några som satt ord på det. Här är de jag hittat som gett mig mycket:
Bodil
Johan
Hanna
Johanna
Clara
Babben Larsson som förlorat båda sina föräldrar med ganska kort mellanrum sade hos Ulf Elfving att hon nu tar timeout för att få tid att Rita om kartan.
Det är så fint uttryckt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar