Doft: au naturel
Läppar: au naturel
Låt: att du vill vara min, Kent. Som byts i detta nu till variation på Gagnham style.
Humör: Till freds.
fredag 19 april 2013
Att beskriva sorgen efter föräldrar.
Nu skriver jag. Uttrycker sorgen inför andra.
Tidigare uttryckte jag den, om det fanns tid, för mig själv. Ofta fanns inte den tiden. Det var nog synd, tror jag. För att sätta ord på det man känner är så läkande. Åtminstone för mig.
Eller var det så att det inte gick att sätta ord på? Var det bristen på existerande ord och inte bristen på tid som gjorde att jag inte skrev. Kanske.
Men nu skriver jag.
Både här och privat.
Ibland.
Jag tänker att jag är inte lika skör längre.
Och jag känner ett behov av ge sorgen ett språk.
Det är något jag sökt mycket under tomhetens tid.
Andra som satt ord på sin sorg efter sina föräldrar.
Att sörja föräldrar, och att sörja en hel epok, såsom jag gör nu, är något som inte så många uttryckt tänker jag. Jag hittade mycket om andra sorger. Många som bloggar när de mist barn eller partner. Men inte föräldrar. Undrar varför...
Men det finns några som satt ord på det. Här är de jag hittat som gett mig mycket:
Bodil
Johan
Hanna
Johanna
Clara
Babben Larsson som förlorat båda sina föräldrar med ganska kort mellanrum sade hos Ulf Elfving att hon nu tar timeout för att få tid att Rita om kartan.
Det är så fint uttryckt.
Tidigare uttryckte jag den, om det fanns tid, för mig själv. Ofta fanns inte den tiden. Det var nog synd, tror jag. För att sätta ord på det man känner är så läkande. Åtminstone för mig.
Eller var det så att det inte gick att sätta ord på? Var det bristen på existerande ord och inte bristen på tid som gjorde att jag inte skrev. Kanske.
Men nu skriver jag.
Både här och privat.
Ibland.
Jag tänker att jag är inte lika skör längre.
Och jag känner ett behov av ge sorgen ett språk.
Det är något jag sökt mycket under tomhetens tid.
Andra som satt ord på sin sorg efter sina föräldrar.
Att sörja föräldrar, och att sörja en hel epok, såsom jag gör nu, är något som inte så många uttryckt tänker jag. Jag hittade mycket om andra sorger. Många som bloggar när de mist barn eller partner. Men inte föräldrar. Undrar varför...
Men det finns några som satt ord på det. Här är de jag hittat som gett mig mycket:
Bodil
Johan
Hanna
Johanna
Clara
Babben Larsson som förlorat båda sina föräldrar med ganska kort mellanrum sade hos Ulf Elfving att hon nu tar timeout för att få tid att Rita om kartan.
Det är så fint uttryckt.
Tillbaka till livet.
Gläds åt att min ekonomi börjar hämta sig igen.
Att starta eget företag samtidigt som sonen började förskolan och pappa dog, var ingen hit.
Hela första sorgeåret var en ständig kamp att hålla huvudet över vattenytan.
Alla dessa praktiska göromål som var tvunget att göras - bouppteckning, gå igenom hela huset och alla miljoner saker, fixa med el och telefon, säga upp diverse föreningsmedlemskap, och allt det där som var precis i början - med begravning, säga upp hans lägenhet, tömma hans lägenhet, fixa städning dit, allt allt allt. + ta hand om hans trädgård, får och katter.
Alla dessa göromål.
En son som var liten.
Som vaknade och vaknar på nätterna, ett par gånger varje natt.
Som började förskolan och drog hem allsköns förskylningsvirus.
Som bara var underbar och ändå fick stå bredvid när mamma gick in i sorgen - eller rättare sagt, sorgen gick in i mamma.
Skulden över det.
Oron i vad det gjorde med honom i kombination med vetskapen om att det inte gick att komma runt, på något sätt.
Allt det där gjorde att energin för att marknadsföra mitt företag och försöka få det att gå runt låg på minus tills för några månader sedan.
Och nu börjar det snurra riktigt bra.
Jag kan glädjas åt litet shopping ibland.
Sorgen finns här - men är inte lika invaderande. Det den gjort med mig, är dock kvar. Och kommer alltid vara kvar. Jag blir aldrig densamma igen. Och det gör ingenting.
Att starta eget företag samtidigt som sonen började förskolan och pappa dog, var ingen hit.
Hela första sorgeåret var en ständig kamp att hålla huvudet över vattenytan.
Alla dessa praktiska göromål som var tvunget att göras - bouppteckning, gå igenom hela huset och alla miljoner saker, fixa med el och telefon, säga upp diverse föreningsmedlemskap, och allt det där som var precis i början - med begravning, säga upp hans lägenhet, tömma hans lägenhet, fixa städning dit, allt allt allt. + ta hand om hans trädgård, får och katter.
Alla dessa göromål.
En son som var liten.
Som vaknade och vaknar på nätterna, ett par gånger varje natt.
Som började förskolan och drog hem allsköns förskylningsvirus.
Som bara var underbar och ändå fick stå bredvid när mamma gick in i sorgen - eller rättare sagt, sorgen gick in i mamma.
Skulden över det.
Oron i vad det gjorde med honom i kombination med vetskapen om att det inte gick att komma runt, på något sätt.
Allt det där gjorde att energin för att marknadsföra mitt företag och försöka få det att gå runt låg på minus tills för några månader sedan.
Och nu börjar det snurra riktigt bra.
Jag kan glädjas åt litet shopping ibland.
Sorgen finns här - men är inte lika invaderande. Det den gjort med mig, är dock kvar. Och kommer alltid vara kvar. Jag blir aldrig densamma igen. Och det gör ingenting.
torsdag 18 april 2013
Ett år av magiskt tänkande.
Idag var jag i huset, första gången efter att auktionsfirman varit där och tömt ut allt som är säljbart.
Mitt liv. Mina minnen. Det finns ingen att dela dem med längre.
De enda vittnena var sakerna.
Mammas soffa. Bokskåpet. Hennes skrivbord. Kaffeporslinet som vi aldrig använde annat än till fint. Hennes hemvävda mattor.
Så för att inte tappa bort mina minnen - så har jag hållit krampaktigt kvar i sakerna.
Och nu är de borta. Och jag är lättare. Och tom.
så länge jag höll kvar i allt - så kanske, kanske skulle de komma tillbaka.
En magisk tanke.
Plötsligt förstår jag verkligen titeln på Joan Didions bok: Ett år av magiskt tänkande.
Precis så.
Mitt liv. Mina minnen. Det finns ingen att dela dem med längre.
De enda vittnena var sakerna.
Mammas soffa. Bokskåpet. Hennes skrivbord. Kaffeporslinet som vi aldrig använde annat än till fint. Hennes hemvävda mattor.
Så för att inte tappa bort mina minnen - så har jag hållit krampaktigt kvar i sakerna.
Och nu är de borta. Och jag är lättare. Och tom.
så länge jag höll kvar i allt - så kanske, kanske skulle de komma tillbaka.
En magisk tanke.
Plötsligt förstår jag verkligen titeln på Joan Didions bok: Ett år av magiskt tänkande.
Precis så.
Vem kan vara lika stolt som en morfar?
Jag tittar på min son som åker i sin Bobbycar och "crashar". Mycket teatraliskt och dramatiskt.
Den underbaraste ungen i mammas värld.
Jag hör honom prata på som bara han kan. Denna morgon säger han själv, när vi går in för att väcka pappa som ska köra till föris: "Jag pratar mycket". Tänker att han hört oss och kanske förskolefröknarna säga det.
För honom är det inget märkvärdigt. Det är ju bara han. En pratkvarn. Det är bara vi vuxna som häpnas och förundras över hans språkliga förmåga.
Vi är så stolta över vår lille kille som är så fin med talet redan.
Ibland tänker jag att det låter hemskt skrytigt, kanske.
I andras öron.
Och det är det ju. Eller.... inte skrytigt men stolt.
Och jag tänker att mitt behov av att berätta allt han kan och allt han gör. Som jag tycker är så otroligt fantastiskt. Jag hör min make prata med sin mamma och sin pappa i telefonen. Hur de är nyfikna på N och vad han har för sig. Hur han utvecklas. Glädjen i deras röster när de hör om Ns små olika äventyr som J delger dem.
Den saknaden.
Hur jag ibland bara vill skrika rakt ut.
Att få ringa pappa och berätta om vad N gjort idag. Att få berätta för någon som tycker att N är lika speciell och underbar som jag tycker. Som älskar honom som man bara kan älska ett barnbarn.
Att få berätta när jag är frustrerad över Ns temperament och hur han testar mig och mina gränser mer än någon annans.
Allt sånt där.
Fy fan. Det gör mig arg. Varför får inte jag uppleva det? Att dela glädjen i sonen med mina föräldrar? Varför får inte jag berätta för pappa att N är lika duktig att gripa med tårna som pappa var?
Glädjen över sonen blandas på ett trist sätt med sorgen, bitterheten och ilskan över den usla, usla, timingen i livet. Och den fula avunden mot alla de som har den möjligheten som rycktes bort från mig.
Det är inte vackert. Sorgens mörkaste mörka.
Jag skulle så gärna vilja att N fick minnen av mina föräldrar.
Skulle så gärna vilja ha en naturlig, egen, förankring.
Vill få ringa till pappa och berätta att "idag sade N: "Det gick snabbt när du kom och hämtade mig" . Att han, lillkillen, kan uttrycka att han tyckt att dagen gick fort på förskolan idag.
Men det går inte. Jag får inte berätta för pappa. Får inte höra hans morfarsröst bli stolt.
Jag är nu rotlös.
Att han inte får ha en relation till sina morföräldrar.
Men... När jag säger det till maken säger han något, som jag just då glömt bort. N har faktiskt en relation till sin mormor. Och henne har han aldrig träffat. Men henne pratade han om jätteofta när han var runt ett år och litet till. Hon fanns och finns med, i hans begreppsvärld. "Mommo".
Och morfar också. Han beskriver hur morfar högg ved. Hur han sågade med motorsåg. Han pratar om hur morfar var sjuk. Vi tittar på morfars diabilder.
Ibland kommer han fram, när jag är ledsen: "Du är ledsen. Du saknar morfar." Och kramar mig.
Sorgen och tårarna har funnits alldeles för mycket i hans tidiga liv, kan jag tycka ibland.
Men det är ju kärlekens baksida.
Och den har han också haft mycket av.
Och när är det rätt tid att lära sig att det gör ont att förlora dem man älskar?
Aldrig, tänker jag.
Och han ser ju också att jag överlever.
Att jag kommer tillbaka.
Att jag gråter mindre nu.
Men en liten tagg av oro och skuld finns det där hos mig.
Vad har det här gjort med honom? tänker jag då.
Men kanske har det bara gett honom ett stråk av melankoli, som kan göra att han uppskattar och gläds ännu mer åt livet. Som kanske kan ge livet en annan dimension, för honom.
Kanske har han lärt sig att det är OK att vara ledsen, och gråta tillsammans.
Jag vet inte.
Men jag hoppas så.
Den underbaraste ungen i mammas värld.
Jag hör honom prata på som bara han kan. Denna morgon säger han själv, när vi går in för att väcka pappa som ska köra till föris: "Jag pratar mycket". Tänker att han hört oss och kanske förskolefröknarna säga det.
För honom är det inget märkvärdigt. Det är ju bara han. En pratkvarn. Det är bara vi vuxna som häpnas och förundras över hans språkliga förmåga.
Vi är så stolta över vår lille kille som är så fin med talet redan.
Ibland tänker jag att det låter hemskt skrytigt, kanske.
I andras öron.
Och det är det ju. Eller.... inte skrytigt men stolt.
Och jag tänker att mitt behov av att berätta allt han kan och allt han gör. Som jag tycker är så otroligt fantastiskt. Jag hör min make prata med sin mamma och sin pappa i telefonen. Hur de är nyfikna på N och vad han har för sig. Hur han utvecklas. Glädjen i deras röster när de hör om Ns små olika äventyr som J delger dem.
Den saknaden.
Hur jag ibland bara vill skrika rakt ut.
Att få ringa pappa och berätta om vad N gjort idag. Att få berätta för någon som tycker att N är lika speciell och underbar som jag tycker. Som älskar honom som man bara kan älska ett barnbarn.
Att få berätta när jag är frustrerad över Ns temperament och hur han testar mig och mina gränser mer än någon annans.
Allt sånt där.
Fy fan. Det gör mig arg. Varför får inte jag uppleva det? Att dela glädjen i sonen med mina föräldrar? Varför får inte jag berätta för pappa att N är lika duktig att gripa med tårna som pappa var?
Glädjen över sonen blandas på ett trist sätt med sorgen, bitterheten och ilskan över den usla, usla, timingen i livet. Och den fula avunden mot alla de som har den möjligheten som rycktes bort från mig.
Det är inte vackert. Sorgens mörkaste mörka.
Jag skulle så gärna vilja att N fick minnen av mina föräldrar.
Skulle så gärna vilja ha en naturlig, egen, förankring.
Vill få ringa till pappa och berätta att "idag sade N: "Det gick snabbt när du kom och hämtade mig" . Att han, lillkillen, kan uttrycka att han tyckt att dagen gick fort på förskolan idag.
Men det går inte. Jag får inte berätta för pappa. Får inte höra hans morfarsröst bli stolt.
Jag är nu rotlös.
Att han inte får ha en relation till sina morföräldrar.
Men... När jag säger det till maken säger han något, som jag just då glömt bort. N har faktiskt en relation till sin mormor. Och henne har han aldrig träffat. Men henne pratade han om jätteofta när han var runt ett år och litet till. Hon fanns och finns med, i hans begreppsvärld. "Mommo".
Och morfar också. Han beskriver hur morfar högg ved. Hur han sågade med motorsåg. Han pratar om hur morfar var sjuk. Vi tittar på morfars diabilder.
Ibland kommer han fram, när jag är ledsen: "Du är ledsen. Du saknar morfar." Och kramar mig.
Sorgen och tårarna har funnits alldeles för mycket i hans tidiga liv, kan jag tycka ibland.
Men det är ju kärlekens baksida.
Och den har han också haft mycket av.
Och när är det rätt tid att lära sig att det gör ont att förlora dem man älskar?
Aldrig, tänker jag.
Och han ser ju också att jag överlever.
Att jag kommer tillbaka.
Att jag gråter mindre nu.
Men en liten tagg av oro och skuld finns det där hos mig.
Vad har det här gjort med honom? tänker jag då.
Men kanske har det bara gett honom ett stråk av melankoli, som kan göra att han uppskattar och gläds ännu mer åt livet. Som kanske kan ge livet en annan dimension, för honom.
Kanske har han lärt sig att det är OK att vara ledsen, och gråta tillsammans.
Jag vet inte.
Men jag hoppas så.
fredag 12 april 2013
Om sorgen.
Efter ett drygt år börjar jag komma fram igen.
Jag tror att "nu börjar livet bli levande igen".
Och så ibland slås jag till marken av en smärta som är så enorm.
Så stor.
Den oändliga tystnaden.
Den bottenlösa längtan.
Den totala oförmågan att acceptera.
(När jag var på en föreläsning om ACT talade föreläsaren om de två typerna av lidande. Typ 1 är det lidandet vi skapar åt oss genom att vi inte accepterar lidande typ 2. Typ 2 är det lidandet som är oundvikligt - såsom döden. Det måste vi acceptera om vi ska kunna undvika typ 1.
Jag gick hem och kräktes. Det är så lätt att stå där och orera om acceptans. Jag känner visst förakt för den tendens jag ibland tycker finns hos min egen yrkeskår i att stå inför det existentiella tomrummet och tro att en teori om människan är något att hålla sig i.)
När döden kommer, försvinner alla ord.
Jag vet att för mig läker inte tiden alla sår. Tiden kanske gör att man hittar sätt att bära smärtan på. Men läker. Nej.
Det kanske är sådant vi säger för att göra det litet mer bekvämt åt oss.
Men nu vet jag.
För när min pappa dog - kom efter ett tag sorgen efter min mamma också fram, på ett nytt sätt.
För nu finns det inga ord längre.
Ingen som minns.
Ingen som delar min sorg.
Den tomheten är mer än min kropp och mitt jag orkat med.
En total, oändlig tomhet. Som inte kommer att fyllas någonsin mer.
Sorgens fysiska uttryck har varit trötthet. En trötthet som inte går att sova bort.
Kan vissa dagar inte koncentrera mig.
Tårarna är så nära.
Allergi.
Viktnedgång. Ja man går ner i vikt av själslig smärta.
Klump i halsen. Hört uttrycket hade jag. Men inte upplevt den faktiska, obehagliga och mycket påtagliga känslan av att faktiskt känna att något fastnat i halsen.
Och hudens känslighet. Jag som alltid tyckt om när det "river litet", tycker nu att allt kliar och svider.
När man efter ett år fortfarande har så stort behov av att prata om sin sorg - kan man nog uppfattas som tjatig - av dem där sorgen inte är lika stor.
För de kan välja.
En lång tid kunde jag inte välja. Men nu börjar jag kunna det. Vissa dagar kan jag bestämma att jag ska göra något speciellt. Jag kan njuta en stund av livet utan att dess grundläggande meningslöshet ligger på lur. Och då går det bra. Men gör man så för länge så kommer den där klumpen i halsen smygande igen. Det är mer gråt som måste ut. Så är det bara.
När mamma dog pratade jag och pappa om henne.
Hur mycket som helst.
Och sorgen efter henne förde inte med sig denna djupa meningslöshet som varit min följeslagare under ett drygt år.
Meningslöshet som jag ryggar inför.
Som jag aldrig varit i närheten av tidigare inser jag nu när den kom in i mitt liv.
Som jag inte pratar om. För att inte vara obekväm.
För det är obekvämt. Väldigt obekvämt.
Att begrava pappa var lätt.
Alla andra grät på begravningen. Men inte jag.
Begravningen var något handfast att hålla sig i.
Jag stängde av mig. Då.
Det handfasta finns inte längre.
Jag tror att när smärtan är för djup och för stor försvinner insikten om den. Tårarna bromsas av närheten till smärtan. För hur ska man ta in att jag nu inte har någon familj. Att det nu inte finns någon som minns. Att jag nu, när jag tittar på gamla kort, är den enda som lever.
Det gör mig arg. Så arg. Så arg på att jag ska behöva stå ut i detta helvetet och att andra kan välja. Och därtill ha åsikter om hur man sörjer. Vad som är för mycket, för litet, vad man behöver....
Istället för att bara göra det jag mest behöver: Hur mår du?
Min sorg blev som störst flera månader efter att han gått bort. Någon sade då att "oj, jag trodde det var mycket längre sedan". Och för mig var det här och nu. För jag hade då börjat inse att han inte skulle komma tillbaka. Det har jag fortfarande inte accepterat. Andra kommentarer jag mött är: "Tänker du på det fortfarande", "Tiden läker alla sår", "Vänner kan trösta i sorgen", "Det var ändå skönt för honom att få somna in", "Nu behöver han inte lida mer" (Inte han nej...). Allt är sagt av fina människor som vill väl. Mest vill de kanske ändå ta bort det onda. Och det gör bara att det gör ännu ondare. När någon orkar stå med och bara vara i smärtan tillsammans med mig - Då blir smärtan litet mindre, en stund. Eller åtminstone litet lättare att bära. Men när någon försöker ta bort den, prata bort den, och med all önskvärd tydlighet visar att "det här är för jobbigt". Då blir bördan ännu större. För då blir man än mer ensam.
Jag drömmer inte om min pappa. Jag har undrat varför. Det ska man ju göra i sorgen. I mina drömmar är han borta.
I mina vakna minnen kan jag, för min inre syn, möta hans blick. Höra hans röst. Känna hans beröring. Men Gud så ont det gör med de minnena. Därför drömmer inte jag om honom. För drömmar kan bli så verkliga. Och den drömda verkligheten i kontrast med det som faktiskt är tror jag att min kropp fortfarande vill skydda mig ifrån. Kristallklar, bottenlös, smärta.
Att tömma hans hus har tagit tid. Många runtkomkring har frågat om huset. Folk kommit för att de vill hyra. Andra som pratat om att man måste ta hand om huset och se till att det inte mår "dåligt".
De har inte kunnat eller velat förstå att för mig har varje del i att tömma huset och göra i ordning det för nästa person som ska bo där, inneburit en ansträngning utan motstycke. Alla saker har blivit tusenfaldigt tyngre än sin faktiska vikt. För varje steg i att tömma huset har jag också måst säga till mig själv att han inte kommer tillbaka. Och den sanningen är mer än jag kan ta in.
Annika Borg, som skrivit som sorgen efter sin pappa, menar att sorgen är en livsförändrande erfarenhet. Den är inget som "går över". Det är ett villkor för livet som man kommer att bära med sig, resten av sitt liv. Det där rummet som jag vistades i de första 14 månaderna. Rummet av klar, akut smärta, som hindrade mig från att se andra människor omkring mig. Som hindrade mig att vara den mamma jag tänkte att jag ville vara. Som hindrade mig att koncentrera mig och göra alla de där sakerna man måste ta tag i. Det rummet kommer alltid att finnas. Men jag kommer så småningom kunna välja om jag ska vara där eller inte.
(Det är ironiskt. När någon dör, och man är ensam kvar, är smärtan så oändligt stor och tar så mycket kraft. Samtidigt som det är en oändlig mängd praktiska saker som måste göras. Lagen om alltings jävlighet.)
Jag talade med maken om det där med att kunna välja. Han menade att han också sörjt - men att jag stängt in mig i min sorg och inte förstått att han fanns med. Jag förstår, tror jag, att han känt sig utanför. Men det är så. Jag förklarade för honom att när hans föräldrar dör, kommer jag att sörja. Men jag kommer att kunna välja när och hur mycket jag ska gå in i sorgerummet då. (Tror jag iallafall.) Det valet har jag inte nu. Sorgen och smärtan, tomheten och ensamheten, har invaderat varenda por i min kropp. Och det är bara att hänga med. Sorgen och inte jag, har bestämt takten. Och den nära relationen till pappa som jag hade, kan ingen dela. Ett syskon hade kunnat - tror jag. Åtminstone hade det funnits någon mer som mindes då. Men nu Är jag ensam i sorgen. På ett sätt.
Men utan maken och sonen vågar jag inte tänka på hur det hade varit. För de har funnits här hela tiden. Älskat och delat vardagen. Sorgen på ett sätt. Men inte ända in. De har inte delat avgrunden av meningslöshet jag kämpat i. Och det är tur.
Jag tror att "nu börjar livet bli levande igen".
Och så ibland slås jag till marken av en smärta som är så enorm.
Så stor.
Den oändliga tystnaden.
Den bottenlösa längtan.
Den totala oförmågan att acceptera.
(När jag var på en föreläsning om ACT talade föreläsaren om de två typerna av lidande. Typ 1 är det lidandet vi skapar åt oss genom att vi inte accepterar lidande typ 2. Typ 2 är det lidandet som är oundvikligt - såsom döden. Det måste vi acceptera om vi ska kunna undvika typ 1.
Jag gick hem och kräktes. Det är så lätt att stå där och orera om acceptans. Jag känner visst förakt för den tendens jag ibland tycker finns hos min egen yrkeskår i att stå inför det existentiella tomrummet och tro att en teori om människan är något att hålla sig i.)
När döden kommer, försvinner alla ord.
Jag vet att för mig läker inte tiden alla sår. Tiden kanske gör att man hittar sätt att bära smärtan på. Men läker. Nej.
Det kanske är sådant vi säger för att göra det litet mer bekvämt åt oss.
Men nu vet jag.
För när min pappa dog - kom efter ett tag sorgen efter min mamma också fram, på ett nytt sätt.
För nu finns det inga ord längre.
Ingen som minns.
Ingen som delar min sorg.
Den tomheten är mer än min kropp och mitt jag orkat med.
En total, oändlig tomhet. Som inte kommer att fyllas någonsin mer.
Sorgens fysiska uttryck har varit trötthet. En trötthet som inte går att sova bort.
Kan vissa dagar inte koncentrera mig.
Tårarna är så nära.
Allergi.
Viktnedgång. Ja man går ner i vikt av själslig smärta.
Klump i halsen. Hört uttrycket hade jag. Men inte upplevt den faktiska, obehagliga och mycket påtagliga känslan av att faktiskt känna att något fastnat i halsen.
Och hudens känslighet. Jag som alltid tyckt om när det "river litet", tycker nu att allt kliar och svider.
När man efter ett år fortfarande har så stort behov av att prata om sin sorg - kan man nog uppfattas som tjatig - av dem där sorgen inte är lika stor.
För de kan välja.
En lång tid kunde jag inte välja. Men nu börjar jag kunna det. Vissa dagar kan jag bestämma att jag ska göra något speciellt. Jag kan njuta en stund av livet utan att dess grundläggande meningslöshet ligger på lur. Och då går det bra. Men gör man så för länge så kommer den där klumpen i halsen smygande igen. Det är mer gråt som måste ut. Så är det bara.
När mamma dog pratade jag och pappa om henne.
Hur mycket som helst.
Och sorgen efter henne förde inte med sig denna djupa meningslöshet som varit min följeslagare under ett drygt år.
Meningslöshet som jag ryggar inför.
Som jag aldrig varit i närheten av tidigare inser jag nu när den kom in i mitt liv.
Som jag inte pratar om. För att inte vara obekväm.
För det är obekvämt. Väldigt obekvämt.
Att begrava pappa var lätt.
Alla andra grät på begravningen. Men inte jag.
Begravningen var något handfast att hålla sig i.
Jag stängde av mig. Då.
Det handfasta finns inte längre.
Jag tror att när smärtan är för djup och för stor försvinner insikten om den. Tårarna bromsas av närheten till smärtan. För hur ska man ta in att jag nu inte har någon familj. Att det nu inte finns någon som minns. Att jag nu, när jag tittar på gamla kort, är den enda som lever.
Det gör mig arg. Så arg. Så arg på att jag ska behöva stå ut i detta helvetet och att andra kan välja. Och därtill ha åsikter om hur man sörjer. Vad som är för mycket, för litet, vad man behöver....
Istället för att bara göra det jag mest behöver: Hur mår du?
Min sorg blev som störst flera månader efter att han gått bort. Någon sade då att "oj, jag trodde det var mycket längre sedan". Och för mig var det här och nu. För jag hade då börjat inse att han inte skulle komma tillbaka. Det har jag fortfarande inte accepterat. Andra kommentarer jag mött är: "Tänker du på det fortfarande", "Tiden läker alla sår", "Vänner kan trösta i sorgen", "Det var ändå skönt för honom att få somna in", "Nu behöver han inte lida mer" (Inte han nej...). Allt är sagt av fina människor som vill väl. Mest vill de kanske ändå ta bort det onda. Och det gör bara att det gör ännu ondare. När någon orkar stå med och bara vara i smärtan tillsammans med mig - Då blir smärtan litet mindre, en stund. Eller åtminstone litet lättare att bära. Men när någon försöker ta bort den, prata bort den, och med all önskvärd tydlighet visar att "det här är för jobbigt". Då blir bördan ännu större. För då blir man än mer ensam.
Jag drömmer inte om min pappa. Jag har undrat varför. Det ska man ju göra i sorgen. I mina drömmar är han borta.
I mina vakna minnen kan jag, för min inre syn, möta hans blick. Höra hans röst. Känna hans beröring. Men Gud så ont det gör med de minnena. Därför drömmer inte jag om honom. För drömmar kan bli så verkliga. Och den drömda verkligheten i kontrast med det som faktiskt är tror jag att min kropp fortfarande vill skydda mig ifrån. Kristallklar, bottenlös, smärta.
Att tömma hans hus har tagit tid. Många runtkomkring har frågat om huset. Folk kommit för att de vill hyra. Andra som pratat om att man måste ta hand om huset och se till att det inte mår "dåligt".
De har inte kunnat eller velat förstå att för mig har varje del i att tömma huset och göra i ordning det för nästa person som ska bo där, inneburit en ansträngning utan motstycke. Alla saker har blivit tusenfaldigt tyngre än sin faktiska vikt. För varje steg i att tömma huset har jag också måst säga till mig själv att han inte kommer tillbaka. Och den sanningen är mer än jag kan ta in.
Annika Borg, som skrivit som sorgen efter sin pappa, menar att sorgen är en livsförändrande erfarenhet. Den är inget som "går över". Det är ett villkor för livet som man kommer att bära med sig, resten av sitt liv. Det där rummet som jag vistades i de första 14 månaderna. Rummet av klar, akut smärta, som hindrade mig från att se andra människor omkring mig. Som hindrade mig att vara den mamma jag tänkte att jag ville vara. Som hindrade mig att koncentrera mig och göra alla de där sakerna man måste ta tag i. Det rummet kommer alltid att finnas. Men jag kommer så småningom kunna välja om jag ska vara där eller inte.
(Det är ironiskt. När någon dör, och man är ensam kvar, är smärtan så oändligt stor och tar så mycket kraft. Samtidigt som det är en oändlig mängd praktiska saker som måste göras. Lagen om alltings jävlighet.)
Jag talade med maken om det där med att kunna välja. Han menade att han också sörjt - men att jag stängt in mig i min sorg och inte förstått att han fanns med. Jag förstår, tror jag, att han känt sig utanför. Men det är så. Jag förklarade för honom att när hans föräldrar dör, kommer jag att sörja. Men jag kommer att kunna välja när och hur mycket jag ska gå in i sorgerummet då. (Tror jag iallafall.) Det valet har jag inte nu. Sorgen och smärtan, tomheten och ensamheten, har invaderat varenda por i min kropp. Och det är bara att hänga med. Sorgen och inte jag, har bestämt takten. Och den nära relationen till pappa som jag hade, kan ingen dela. Ett syskon hade kunnat - tror jag. Åtminstone hade det funnits någon mer som mindes då. Men nu Är jag ensam i sorgen. På ett sätt.
Men utan maken och sonen vågar jag inte tänka på hur det hade varit. För de har funnits här hela tiden. Älskat och delat vardagen. Sorgen på ett sätt. Men inte ända in. De har inte delat avgrunden av meningslöshet jag kämpat i. Och det är tur.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)