Tro, hopp och kärlek.

Jag läser vad Fröken Gul skriver på sitt Instagramkonto om det oerhörda, ofattbara, smärtsamt märkliga i att förlora sin livskamrat. Och jag tänker att döden är ofattbar.
Min sorg är på ett annat sätt nuförtiden. Tiden har sin gång. Och det nya livet som lever i mig har hjälpt en hel del tror jag. (Samtidigt som jag är glad att jag hann sörja klart innan glädjen över ett syskon till N kom.)
Men döden är fortfarande ofattbar. Aldrig mer. Det går fortfarande inte att ta in. Jag tror fortfarande att jag någon gång kommer att träffa honom och henne och de andra. Igen. Och inser att jag måste tro så. Det finns skeptiker och människor som tycker att de är realister och att ett liv efter detta bara är önskedrömmar.
På något sätt kan en del av mig tro så. Men om den delen  blir för stark så blir hopplösheten omöjlig att komma runt. Och utan hopp blir livet outhärdligt.
Sen tror jag att människor som är sådär väldigt övertygade om att det inte finns något mer - och att det bara är hjärnspöken - har ännu inte varit med om något som är oförklarligt. Något som bara ÄR. Inte bevisbart. Inte heller riktigt tänkbart. Men trots det så ÄR det där. En sak - slumpen. Men när det händer, igen och igen och igen och igen. Då kanske man ska vara skeptisk på riktigt - och inse att man inte vet. Ingen vet. Och då valde jag att tro. För att jag måste det.

Snart. Igen.

Vecka 24 nu. Jag känner mer och starkare rörelser.
Känt sedan vecka 14 med den här. 
Den har gjort sig påmind, fast jag tyckt att jag inte har samma fokus nu som med första barnet.
Första barnet sitter och spelar på sin pappas telefon. Han är så stor.
Och jag har nästan glömt hur det är med en bebis.
Hur litet vi kommer att få sova, igen.
Hur de luktar.
Hur mjuka de är.
Hur ofta de kan äta.
Hur ont det kan göra i bröstvårtorna innan de vant sig. Och hur jag testade en amningsnapp -ett kort tag. Men det var inte min grej. Och det onda gick över. Vi hittade varann. Smälte ihop.
Hur mirakulöst varje litet framsteg är. 
Hur jag plötsligt kunde känna att mitt barn var litet litet annorlunda - och så kom det. Utvecklingssteget. Plötsligt kunde han göra något nytt, som han inte kunnat innan. Bara sådär.
Hur man bara vet vad ens barn känner och vill - utan att det sagts ett enda ord.
Det bara ÄR där. Om man stannar upp och lyssnar.
Nej. Jag har nog inte glömt.
Och nu ska jag få vara med om det en gång till.
Efter sommaren.

Livets mysterium.

Idag blåser det. Sitter och tittar ut genom fönstret och försöker tänka. Är i "de där dagarna i månaden" när hjärnan inte arbetar så fort och kroppen gör ganska ont.
Tänker mycket på livets mysterium.
Jag minns hur det var att föda.
Hur tid och rum försvann och jag var i en parallell verklighet.
Hur jag inte kunde förstå Doulan och maken som tyckte att det blev hungriga och trötta.
Att dagen gick och kom utan att jag märkte något annat än kroppens rytm.
Och tänker att det nog är på samma sätt när vi dör.
Att tid och rum försvinner.
Att vi är i en parallell verklighet då också.

Barnmorska finns det. Aurorasamtal finns det - för de som är rädda.
 Men jag tänker att vi behöver "dödsmorskor" också. Någon som hjälper oss i övergången. Någon som inte är rädd för döendet. Så att vi blir huvudpersoner i vårt eget döende och inte en del av ett sjukhusmaskineri.
Och hjälp för de rädda. Det finns. Jag har sett det på nära håll.Vilken oerhörd skillnad det gör om den döende omges av personal som arbetar för att ge ett värdigt, varligt döende. Och önskar att det fick lov att vara en lika stor självklarhet som förlossningsvården är. 

Hospice für alle!

Jorden under mina fötter.

Jag läste ett inlägg hus TuvaMinnaLinn och tänkte först kommentera. Sedan insåg jag att det blev ett eget blogginlägg istället.

Tänker på det där med självhushållning. Jag växte upp litet så.
Med jordkällare som fylldes med potatis och rotsaker som räckte i princip hela vintern. Ärtor i frysen. Hönor som värpte ägg och som slaktades ibland. Och pappa som högg ved för ett helt år.
Han körde en jordfräs från hedenhös, harvade med harv han drog själv, och en stor vält. Sedan sådde han havre - som han, när den var klar, slådde av med lie och tröskade.
Slog hö med lie så fåren hade för hela vintern.

Det är nu, som vuxen, som jag förstått att det är en, ibland litet romantiserad, dröm för många. Det är litet konstigt att se på sin barndom utifrån på det sättet. Otroligt mycket jobb måste det varit. Han var ute jämt och grejade med än det ena än det andra. För att han tyckte det var roligt.

Och nu bor vi här.
Där han levde hela sitt liv.

Och för några månader slog det mig. Något så självklart att man inte tänker på det.

Han är jorden jag går på.

Status 130420

Doft: au naturel
Läppar: au naturel
Låt: att du vill vara min, Kent. Som byts i detta nu till variation på Gagnham style.
Humör: Till freds.

Att beskriva sorgen efter föräldrar.

Nu skriver jag. Uttrycker sorgen inför andra.
Tidigare uttryckte jag den, om det fanns tid, för mig själv. Ofta fanns inte den tiden. Det var nog synd, tror jag. För att sätta ord på det man känner är så läkande. Åtminstone för mig.
Eller var det så att det inte gick att sätta ord på? Var det bristen på existerande ord och inte bristen på tid som gjorde att jag inte skrev. Kanske.
Men nu skriver jag.
Både här och privat.
Ibland.
Jag tänker att jag är inte lika skör längre.
Och jag känner ett behov av ge sorgen ett språk.

Det är något jag sökt mycket under tomhetens tid.
Andra som satt ord på sin sorg efter sina föräldrar.

Att sörja föräldrar, och att sörja en hel epok, såsom jag gör nu, är något som inte så många uttryckt tänker jag. Jag hittade mycket om andra sorger. Många som bloggar när de mist barn eller partner. Men inte föräldrar. Undrar varför...
Men det finns några som satt ord på det. Här är de jag hittat som gett mig mycket:
Bodil
Johan
Hanna
Johanna
Clara

Babben Larsson som förlorat båda sina föräldrar med ganska kort mellanrum sade hos Ulf Elfving att hon nu tar timeout för att få tid att Rita om kartan.
Det är så fint uttryckt.

Tillbaka till livet.

Gläds åt att min ekonomi börjar hämta sig igen.
Att starta eget företag samtidigt som sonen började förskolan och pappa dog, var ingen hit.
Hela första sorgeåret var en ständig kamp att hålla huvudet över vattenytan.
Alla dessa praktiska göromål som var tvunget att göras - bouppteckning, gå igenom hela huset och alla miljoner saker, fixa med el och telefon, säga upp diverse föreningsmedlemskap, och allt det där som var precis i början - med begravning, säga upp hans lägenhet, tömma hans lägenhet, fixa städning dit, allt allt allt. + ta hand om hans trädgård, får och katter.
Alla dessa göromål. 
En son som var liten.
Som vaknade och vaknar på nätterna, ett par gånger varje natt.
Som började förskolan och drog hem allsköns förskylningsvirus.
Som bara var underbar och ändå fick stå bredvid när mamma gick in i sorgen - eller rättare sagt, sorgen gick in i mamma.
Skulden över det.
Oron i vad det gjorde med honom i kombination med vetskapen om att det inte gick att komma runt, på något sätt.
Allt det där gjorde att energin för att marknadsföra mitt företag och försöka få det att gå runt låg på minus tills för några månader sedan.
Och nu börjar det snurra riktigt bra.
Jag kan glädjas åt litet shopping ibland. 
Sorgen finns här - men är inte lika invaderande. Det den gjort med mig, är dock kvar. Och kommer alltid vara kvar. Jag blir aldrig densamma igen. Och det gör ingenting.