Idag blåser det. Sitter och tittar ut genom fönstret och försöker tänka. Är i "de där dagarna i månaden" när hjärnan inte arbetar så fort och kroppen gör ganska ont.
Tänker mycket på livets mysterium.
Jag minns hur det var att föda.
Hur tid och rum försvann och jag var i en parallell verklighet.
Hur jag inte kunde förstå Doulan och maken som tyckte att det blev hungriga och trötta.
Att dagen gick och kom utan att jag märkte något annat än kroppens rytm.
Och tänker att det nog är på samma sätt när vi dör.
Att tid och rum försvinner.
Att vi är i en parallell verklighet då också.
Barnmorska finns det. Aurorasamtal finns det - för de som är rädda.
Men jag tänker att vi behöver "dödsmorskor" också. Någon som hjälper oss i övergången. Någon som inte är rädd för döendet. Så att vi blir huvudpersoner i vårt eget döende och inte en del av ett sjukhusmaskineri.
Och hjälp för de rädda. Det finns. Jag har sett det på nära håll.Vilken oerhörd skillnad det gör om den döende omges av personal som arbetar för att ge ett värdigt, varligt döende. Och önskar att det fick lov att vara en lika stor självklarhet som förlossningsvården är.
Hospice für alle!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar