Tro, hopp och kärlek.

Jag läser vad Fröken Gul skriver på sitt Instagramkonto om det oerhörda, ofattbara, smärtsamt märkliga i att förlora sin livskamrat. Och jag tänker att döden är ofattbar.
Min sorg är på ett annat sätt nuförtiden. Tiden har sin gång. Och det nya livet som lever i mig har hjälpt en hel del tror jag. (Samtidigt som jag är glad att jag hann sörja klart innan glädjen över ett syskon till N kom.)
Men döden är fortfarande ofattbar. Aldrig mer. Det går fortfarande inte att ta in. Jag tror fortfarande att jag någon gång kommer att träffa honom och henne och de andra. Igen. Och inser att jag måste tro så. Det finns skeptiker och människor som tycker att de är realister och att ett liv efter detta bara är önskedrömmar.
På något sätt kan en del av mig tro så. Men om den delen  blir för stark så blir hopplösheten omöjlig att komma runt. Och utan hopp blir livet outhärdligt.
Sen tror jag att människor som är sådär väldigt övertygade om att det inte finns något mer - och att det bara är hjärnspöken - har ännu inte varit med om något som är oförklarligt. Något som bara ÄR. Inte bevisbart. Inte heller riktigt tänkbart. Men trots det så ÄR det där. En sak - slumpen. Men när det händer, igen och igen och igen och igen. Då kanske man ska vara skeptisk på riktigt - och inse att man inte vet. Ingen vet. Och då valde jag att tro. För att jag måste det.

Snart. Igen.

Vecka 24 nu. Jag känner mer och starkare rörelser.
Känt sedan vecka 14 med den här. 
Den har gjort sig påmind, fast jag tyckt att jag inte har samma fokus nu som med första barnet.
Första barnet sitter och spelar på sin pappas telefon. Han är så stor.
Och jag har nästan glömt hur det är med en bebis.
Hur litet vi kommer att få sova, igen.
Hur de luktar.
Hur mjuka de är.
Hur ofta de kan äta.
Hur ont det kan göra i bröstvårtorna innan de vant sig. Och hur jag testade en amningsnapp -ett kort tag. Men det var inte min grej. Och det onda gick över. Vi hittade varann. Smälte ihop.
Hur mirakulöst varje litet framsteg är. 
Hur jag plötsligt kunde känna att mitt barn var litet litet annorlunda - och så kom det. Utvecklingssteget. Plötsligt kunde han göra något nytt, som han inte kunnat innan. Bara sådär.
Hur man bara vet vad ens barn känner och vill - utan att det sagts ett enda ord.
Det bara ÄR där. Om man stannar upp och lyssnar.
Nej. Jag har nog inte glömt.
Och nu ska jag få vara med om det en gång till.
Efter sommaren.