Tittade på sommarpratarna. Så fantastiskt fint program. Tomas Sjödin, som förlorat två söner, sade något som jag ofta tänkt på. "Var och en har sitt". Oavsett att han då upplevt det värsta man kan tänka sig - så fanns hans respekt för andras liv och lidande där. Det är stort! När man drabbas av lidande kan man bli egoistisk i sin smärta och sin sorg. "Vad har du för rätt att sörja. Titta på mig, vad jag har varit med om." - ungefär. Likaväl som att man kan avundas andra deras lycka och tycka att den är ett hån emot en själv. Inte tycka att andra har rätt till sitt, utan att alla runtomkring skall stanna upp med sina liv, för ens egen skull.
Men då riskerar man ju att fastna i bitterheten. Inte kunna gå vidare. Kanske är det ett skydd - mot smärtan. För om andra har sitt - så måste ju jag också äga min smärta och min sorg. Det finns ingen annan som kan bära den. Finns inga vägar runt det. "Jag är fullkomligt ensam om just mitt lidande" är en riktigt, riktigt tung insikt. Och det finns ingen logik i varför man drabbas. Det bara är en del av livet - för alla. Skrämmande kanske men befriande också, tror jag. När man accepterat. Då kan man sluta stånga sig blodig emot livet -och leva livet istället.
Bra inlägg där.
SvaraRaderaHelena