Livets mysterium.

Idag blåser det. Sitter och tittar ut genom fönstret och försöker tänka. Är i "de där dagarna i månaden" när hjärnan inte arbetar så fort och kroppen gör ganska ont.
Tänker mycket på livets mysterium.
Jag minns hur det var att föda.
Hur tid och rum försvann och jag var i en parallell verklighet.
Hur jag inte kunde förstå Doulan och maken som tyckte att det blev hungriga och trötta.
Att dagen gick och kom utan att jag märkte något annat än kroppens rytm.
Och tänker att det nog är på samma sätt när vi dör.
Att tid och rum försvinner.
Att vi är i en parallell verklighet då också.

Barnmorska finns det. Aurorasamtal finns det - för de som är rädda.
 Men jag tänker att vi behöver "dödsmorskor" också. Någon som hjälper oss i övergången. Någon som inte är rädd för döendet. Så att vi blir huvudpersoner i vårt eget döende och inte en del av ett sjukhusmaskineri.
Och hjälp för de rädda. Det finns. Jag har sett det på nära håll.Vilken oerhörd skillnad det gör om den döende omges av personal som arbetar för att ge ett värdigt, varligt döende. Och önskar att det fick lov att vara en lika stor självklarhet som förlossningsvården är. 

Hospice für alle!

Jorden under mina fötter.

Jag läste ett inlägg hus TuvaMinnaLinn och tänkte först kommentera. Sedan insåg jag att det blev ett eget blogginlägg istället.

Tänker på det där med självhushållning. Jag växte upp litet så.
Med jordkällare som fylldes med potatis och rotsaker som räckte i princip hela vintern. Ärtor i frysen. Hönor som värpte ägg och som slaktades ibland. Och pappa som högg ved för ett helt år.
Han körde en jordfräs från hedenhös, harvade med harv han drog själv, och en stor vält. Sedan sådde han havre - som han, när den var klar, slådde av med lie och tröskade.
Slog hö med lie så fåren hade för hela vintern.

Det är nu, som vuxen, som jag förstått att det är en, ibland litet romantiserad, dröm för många. Det är litet konstigt att se på sin barndom utifrån på det sättet. Otroligt mycket jobb måste det varit. Han var ute jämt och grejade med än det ena än det andra. För att han tyckte det var roligt.

Och nu bor vi här.
Där han levde hela sitt liv.

Och för några månader slog det mig. Något så självklart att man inte tänker på det.

Han är jorden jag går på.