Drömmar

Sedan N lade sig igår vid sjusnåret har han vaknat x antal ggr för amning/trygghet. (Jag vägrar tro att han egentligen har behov av att amma så ofta. Trygghet däremot har han behov av. Funderar en del på om en skakig start i livet kan medföra extra trygghetsbehov.... Men det är en annan historia) Hur som helst så lämnar livet sig ganska bra åt att fantisera kring sådant man vill göra när N blir äldre och kan tillbringa natten/några nätter hos farmor... Åka till Frankrike är en sådan sak.

Åh, tänk att spankulera omkring i Paris. Dricka un peu du vin rouge. (Eller blanc. Jag är inte knusslig.)
Kika in på något antikvariat och köpa sig en bra roman. Sitta på ett kafé och försöka läsa romanen - och leka fransk intellektuell en liten stund...
Köpa vackra kläder. Titta på vackra kläder.
Promenera längs Seine.
Åka upp i Eiffeltornet och dricka champagne med min älskade.

 Eller....

promenera längs lavendelfält.
Cykla upp och nerför provences kullar.
Bo på något litet auberge i någon liten by.
Eller ännu bättre hyra sig en liten cabagnon där vi kan gömma oss för världen. (Något jag för övrigt gjorde en gång. Med fel man i o f sig. Det spelade mindre roll då; han gick ner till byn och målade på dagarna och jag promenerade i kullarna och läste Jung. Det var tider det. Av förhållandet blev intet. Och tack och lov för det. Men trevligt hade vi, den veckan.)

Drömmar om Frankrike livar upp en trött moder.
Hoppas vi får sova litet mer natten som kommer.

Vett och etikett.

Kanske är jag överdrivet nojjig. Men NEJ! Jag ska inte be om ursäkt för att jag inte vill att N ska bli sjuk än. En sjuk bebis är inte roligt. Och definitivt inte när det är RS-tider. En liten tjej vi känner har dragit på sig det förhatliga viruset och det finns ju roligare saker att ägna sig åt än att ligga på sjukhus med sitt barn. Det var såpass längesedan vi träffade dem att det inte ska vara någon risk att vi blivit smittade längre. Däremot har vi träffat andra barnfamiljer - där barnen (åtminstone det ena) var sjukt. Även pappan lät misstänkt hes... Så. Är det bara jag eller hör det inte till vanligt hyfs att tala om ifall man själv eller ens barn är sjuka när man bjuder hem en bebis-familj? Det gjorde inte denna familj -och jag gissar att tanken var (om det fanns någon tanke över huvud taget) att "hon kan ju inte skydda honom i all evighet - och det är ju bara en förskylning". Jotack. Jag vill själv bestämma om min son ska träffa sjuka personer. Även om det bara är "en liten förskylning". RS hos alla andra än bebisar ser ut som en vanlig förskylning och verkar då ganska odramatiskt. Hos en bebis kan det få jättejobbiga konsekvenser.
Där och då var jag för trött och less på saker och ting för att orka säga till. Vi var ju redan där liksom. Till slut sade jag väl något i stil med att: Jaha, då får vi se om N får sin första förskylning om en vecka."
"Ja." blev svaret. Inget mer.
Jag betackar mig.