Vad man kan fördriva tiden med i v 41.

Suck. Ingen bebis i sikte. Men den är kännbar :-) Verkar trivas bra därinne. Man får ändå känna tillförsikt och tillit till sitt barn, och dess förmåga att själv bestämma när det är dags.

Idag ska jag försöka organisera bokhyllorna i kontoret. Det råder ett smärre kaos - med jobbgrejer över hela golvet. Eller åtminstone halva.
Sen hoppas jag att det finns svagdricka i affären - så kan vi sätta glögg att ha lagom till advent.
Men först: ut på altanen och sopa och göra fint åt oss och alla fåglarna. (Vi har redan börjat mata dem. Det är smockfullt med småfågel hela dagarna nu.)

Två Dagars Dunderglögg (några flaskor)

5 liter svagdricka

5 skivade råa potatisar

1 paket bakjäst, 50 g

1 påse nejlikor

1 påse kardemummakärnor

1 bit färsk ingefära (ca 5 cm)

1 kanelstång

1-2 paket russin (2 pkt, 500 g)

2,5 kilo socker

Blanda allt i en tiolitershink, täck med plastfolie som du gör små hål i – och låt brygden stå i lugn och ro i rumstemperatur, minst tre veckor, gärna sex. Tappa upp på väl rengjorda flaskor med hjälp av en hävert. Var noga med att inte få med bottensatsen. Värm och njut.

Väskjakt

Jag drömmer om en ny väska. En riktig i skinn. Som håller resten av livet.

 Den kostar.

Men idag hittade jag ett alternativ. En dansk, i tjockt kolafärgat skinn. Kostar mindre än hälften av Bayswatern.

Hur som helst. I väntan på en tid i livet när jag kan ha råd med min drömväska - (en av dem),  har jag beställt en från HM. Den är också fin. Och kostar inte en tiondel av Bayswatern.

Trött nu

Är i v 40 och helt sjukt trött. Trött på att vara stor och åbäkig. Trött på att inte kunna nå mina fötter utan att stå upp och på ett ben och lägga andra foten på knäet - en smärre akrobatisk övning som faktiskt funkar. Trött på att vänta på att få veta vem det är som bor i min mage. Trött på alla kommentarer från alla människor runtomkring - hur välvilliga de än är. Verkligen trött på att vissa anser sig behöva informera en om att förlossningen kommer att göra ont - och HUR ont det kommer att göra, likaväl som att tala om för mig - när jag säger att jag är så jäkla trött -att jag kommer vara trött sedan också när jag ammar dygnet runt. Men hallå! Jag är inte en idiot. Jag fattar faktiskt att det kommer göra ont -och att man ibland kan vara jäkligt trött av att amma. (som ju också om man har otur kan göra ont.)
Det är som att vissa människor har behov av att ta bort den glädjen och förväntan som jag känner. Kanske är det provocerande att jag njutit oerhört av min graviditet. (Ja, fram tills nu då ;-) ) Kan det måhända ingjuta skuldkänslor om man själv inte njutit lika mycket - så att man måste bli en "missionär från verkligheten"? Har inte den blekaste. Men en sak vet jag. Efter att ha hört en miljard olika förlossningsberättelser har jag insett att det finns inte två kvinnor som upplevt det på samma sätt. Det finns vissa som haft jävulusiska förlossningar medan vissa har beskrivit förlossningsupplevelser som varit helt fantastiskt häftiga. (Det är för övrigt inte från de två kategorierna som de där personerna som haft det där informationskallet, som jag stör mig på, kommit.) Vissa har velat göra om det - även om de inte vill ha fler barn, eftersom själva födslogrejen var så häftig. Sen finns det de som ligger däremellan. Normal förlossning -vad nu det är.
Det som skiljer åt är kanske hur man hanterar upplevelsen i sig - och det kanske inte behöver ha så mycket med smärtan i sig att göra som med hur man hanterar obehag och stressfyllda situationer överlag... eller? Återkommer när jag varit med om det själv.

Var och en har sitt

Tittade på sommarpratarna. Så fantastiskt fint program. Tomas Sjödin, som förlorat två söner, sade något som jag ofta tänkt på. "Var och en har sitt". Oavsett att han då upplevt det värsta man kan tänka sig - så fanns hans respekt för andras liv och lidande där. Det är stort! När man drabbas av lidande kan man bli egoistisk i sin smärta och sin sorg. "Vad har du för rätt att sörja. Titta på mig, vad jag har varit med om." - ungefär. Likaväl som att man kan avundas andra deras lycka och tycka att den är ett hån emot en själv. Inte tycka att andra har rätt till sitt, utan att alla runtomkring skall stanna upp med sina liv, för ens egen skull.
Men då riskerar man ju att fastna i bitterheten. Inte kunna gå vidare. Kanske är det ett skydd - mot smärtan. För om andra har sitt - så måste ju jag också äga min smärta och min sorg. Det finns ingen annan som kan bära den. Finns inga vägar runt det. "Jag är fullkomligt ensam om just mitt lidande" är en riktigt, riktigt tung insikt. Och det finns ingen logik i varför man drabbas. Det bara är en del av livet - för alla. Skrämmande kanske men befriande också, tror jag. När man accepterat. Då kan man sluta stånga sig blodig emot livet -och leva livet istället.