Funderingar på ADHD mm...

Det här inlägget är någotslags spretigt försök att sätta ord på hur svårt och frustrerande jag tycker det är att förstå människan.

Funderar mycket kring diagnosernas plats i samhället idag. Neuropsykiatriska sådana. Framför allt ADHD. Hur kommer det sig, funderar jag, att ADHD är så vanligt - och man medicinerar barn - samtidigt som diagnosen i sig är en sk symtomdiagnos. Dvs man sluter sig till diagnosen via iaktagbara symtom. Utan att man idag har belägg för orsaken. (För hade man det, skulle det ju vara "en bit kaka" sas.)

Till detta kommer att många olika vägar kan bära till symtom som påminner om ADHD. Eller påminner och påminner. Är det nu en symtomdiagnos - så kanske orsaken inte är av vikt, egentligen. Det är ju symtomen som ger diagnosen. Och symtomen kan ju komma av en mängd olika saker. Exempelvis pågående misshandel, låg begåvning, mm mm mm mm. Förvisso kan inte medicinering höja intelligensen. (än så länge...;). Men poängen är här att det finns många vägar som bär till ADHD. Och är det alltid säkert att medicin, även om den är en relativt billig, beteendemässigt effektiv väg - är det bästa...

Det skrämmer mig att man i psykiatrin idag har glasögon så inriktade på neuropsykiatriska diagnoser  att man riskerar att missa andra dimensioner än ADHD inte-adhd alternativt autismspektrum. (Vad är INTE neuropsykiatri förresten....)

Därtill kommer nerdragningar i psykiatrin. Krav på "utflöde" inte bara inflöde...
Hur lätt blir det då att en individ med symtom på ADHD får just den diagnosen och medicin -utan att man tar sig tid till differentialdiagnostik? Det undrar jag.

Samtidigt är det ju också så att medicin kan rädda skolgången för ett barn. Ge möjlighet till att klara att koncentrera sig tillräcklig för att lära sig det man "ska" kunna vid en viss ålder. Slippa överkrav - som det ju lätt blir när någon välmenande person som ser att barnet har begåvning (vilket ju inte är någon motsägelse) men inte "får till det" säger att "du kan bara du vill" etc. Det är ju faktiskt inte så. Man KAN inte, fast man vill och fast man kanske har själva begåvningen för att klara det. Och man misslyckas. Gång på gång. Vad gör det med självförtroendet i längden? Och vad gör det ned självförtroendet om man får en diagnos som förklarar för omgivningen och en själv varför det är som det är samt medicin som hjälper.

...och å andra sidan har jag hört vid ett flertal gånger hur man i vuxenpsykiatrin plockat bort neuropsykiatriska diagnoser som ställts på BUP. Vad säger det? Är det VUP eller BUP som har sanningen? Eller är det återigen bara olika sätt att definiera samma saker.

...och jag undrar hur ofta det händer att ett barn får ADHD-diagnos med medicinering, utan att någon såg att det pågick övergrepp, misshandel u name it.
Sånt funderar jag över. Mycket. Kanske ämne för forskning på något sätt någon gång.

Trädgårdsplanering

Planerar och funderar på trädgården. Plötsligt står vi med två trädgårdar. En gammal, igenvuxen - där det kommer att krävas såg, röjsåg och en stor mängd tålamod. En ny, obefintlig - full av möjligheter och tom på växter. Där kommer det också att krävas tålamod.
Till att börja med gör vi det enkelt för oss. Härhemma har vi planerat uteplats - med kalksten var meningen. I den andra trädgården finns gångar med fin skiffer - som måste läggas om och rensas på en otroligt stor mängd ogräs.
Tänka, tänka...... Färdigt!
Vi tar skiffret istället för kalksten. Lägger det här. Passar utomordentligt bra till funkishus. Ganska bra till medelhavsuteplats också kanske...
Sedan lägger vi grusgångar i den andra trädgården. Snyggt. Lättskött och billigare.